Det blåser hårda sommarvindar i Avignon. Kjolar fladdrar romantiskt i vinden och det susar i allting. Det är bedövande vackert, väldigt välgjort och ganska tråkigt.
Temat är klassiskt, fattig flicka bli med barn med rik pojke, hennes fader förskjuter henne och pratar om heder och familjens ära. Egentligen ville han ha en pojke men har "bara" fem flickor.
Den äldsta är förvisso jäkla bra. Hon är snäll, hjälpsam, snygg och redig, nästan lika bra som att ha en son. Men så luras hon till att bli gravid med rikemanssonen, ack!
Kostymerna och de puttrande bilarna är fantastiska och tidstypiska. Det blir en dagdröm i sol och historia. Men det är inte en tavla vi tittar på, i en film bör det röra på sig lite mer. "Brunngrävarens dotter" gjordes för första gången under 1940-talet som romantisk komedi. Filmen är rolig ibland men fokuserar på indignationen och faderns sorg (över den förlorade dottern som han själv förskjutit) och de smått patetiska gesterna som både rik och fattig ägnar sig åt. Det blir för mycket för alla som inte är så romantiskt lagda att man dånar vid vackra miljöer och romantiska eskapader.
Vissa filmer bör förbli orörda. Tiden går hårt åt gamla manus. För när språket och de stora gesterna fungerade bra förr, så sviker de nu. Den bli sentimentalt, överspelat och känns inte nära. Dialogen blir föråldrad om man inte moderniserar det hela. Det har Daniel Auteuil alldeles glömt bort i sin iver att få visa vad han kan framför och bakom kameran.
"Brunnsgrävarens dotter" innehåller skådespelarinsatser som är fenomenala och andra som haltar. Behållningen är egentligen Daniel Auteuil själv, Avignons skönhet och sommarkänslan som dröjer sig kvar efter att man stängt av. Man går och nynnar på Marseljäsen ett tag efteråt men varför man gör, det har man redan glömt.