En kompis till mig har länge velat få mig att läsa Yann Martels bok "Berättelsen om Pi". Men av någon anledning har det tagit emot. Förmodligen för att jag fått för mig att jag inte gillar historier som är allt för osannolika. Men så kom filmen. Och bara den ofantligt vackra affischbilden fick mig att tro att det här var en filmupplevelse jag inte ville vara utan.
Det ville jag inte heller, skulle det visa sig.
Ang Lees filmatisering av Martels "Berättelsen om Pi" är nämligen ett visuellt konststycke. Inget snack om saken.
Historien handlar om den indiske pojken Pi som bokstavligt talat växer upp i den djurpark hans föräldrar driver.
Men svåra förhållanden gör att Pis familj så småningom bestämmer sig för att utvandra till Kanada med alla djuren. I ett oväder tvingas Pi se mamma, pappa, storebror och alla djuren gå under när oceanångaren de färdas med havererar.
Pi finner sig först ensam i en livbåt mitt ute på Stilla havet men får snart sällskap av en utsvulten bengalisk tiger som också överlevt.
Så får vi följa deras fortsatta kamp för att överleva – den andlige sökaren Pi och den vackra men oberäknelige tigern som fått namnet Richard Parker.
Tempot är inte särskilt högt, spännande är det ändå.
Men framför allt är det en vacker film, med makalösa bilder. Berättelsen ställer frågor om vad som är fantasi och vad som är verklighet, och om det egentligen spelar någon roll vad som är vad.
Kanske är fantasin ibland vår enda räddning när verkligheten blir allt för grym?