Sedan kör han tillbaka igen. George Clooney tar morgonpromenad och blir beskjuten i Italien. Några timmar senare tar han kvällspromenad. George Clooney bygger, av extremt oklar anledning, ett stort jäkla gevär. Det är så ansträngande att det kräver en kopp kaffe till.
På 60-talet började plötsligt en massa regissörer göra "existentiella" thrillers. Det innebar att de, ivrigt påeldade av kritiker som trodde att det fick dem att framstå som smarta, ansåg att en film fick större intellektuellt värde om bristen på story kompenserades av att dess rollfigurer ägnade mycket tid åt att tiga och stirra tomt framför sig. Att det otyget ännu inte ligger sex kalla fot under jord vittnar "The American" om.
Anton Corbijn, rockfotograf, videoregissör och härom året långfilmsdebutant med "Control", är förstås en skicklig hantverkare. Men han hittar inget vettigt forum för sin skicklighet; han blir regins Yngwie Malmsteen som briljerar med bilder i stället för gitarriff men ändå totalt misslyckas med att beröra. "The American" blir aldrig mer än ett vackert sminkat lik. Clooney ska göra "Ocean’s eleven" - inte "Oceans’s one", med en enda brottsling, utan humor. Och just som man tänker att nu kan det väl inte bli mer korkat och klyschigt slänger filmskaparna in en gränslöst vacker italiensk prostituerad som faller handlöst för George Clooney, hans tystnad, promenader, hans kaffekopp.