Stressat om tragikomiskt missbruk

Det begynnande pianogeniet Eli, övertygande spelad av Jessie Eisenberg, har en dålig dag. Snart har han uppspelning för att komma in på prestigeskola, men innan dess ska han ska få iväg sin svåra lillasyster till skolan och skjutsa morsan till avvänjningskliniken. Som bäddat för den inåtvända stress som Eisenberg blivit mästare på att gestalta. På vägen måste han också agera knarktolk, bli kär, reda ut mosterns och moderns svåra förhållande till varandra, knarka lite och hamna mitt i ett historisk slag i USA:s historia. Låter det för mycket? Det är det också. Skådespelarinsatserna är i vissa fall suveräna men när manuset vill åt så många håll som möjligt, gärna på så kort tid som möjligt, är det svårt att bli engagerad i det egentligen väldigt intressanta mor/sonförhållandet. För är det här ett drama eller en komedi? Andra filmer lyckas balansera men det gör inte Why stop now. I ena sekunden ska vi skratta åt Sparkles (Tracy Morgan) gulliga langarfasoner för att i nästa bli tårögda av emotionella utbrott. Min gungbräda fastnar mitt i och den hisnande känslan i maggropen uteblir, trots proffsigt spel från alla inblandade.