På sin 18-årsdag förlorar India Stoker sin pappa i en trafikolycka.
India bor i ett palatsliknande hus någonstans på den amerikanska landsbygden, nu endast tillsammans med sin mamma (Nicole Kidman) och en hushållerska.
Mor- och dotterrelationen lämnar en hel del övrigt att önska. Uppenbart beror det inte uteslutande på den tunga sorg de bär på. Relationen dem emellan är stel och ansträngd, och de beter sig som om de vore främlingar för varandra.
Den inåtvända och fåordiga dottern India smyger omkring som en spöke där i huset.
Inget blir bättre av att den dittills okände farbrodern Charlie (Matthew Goode) dyker upp, som från ingenstans, och charmar de båda kvinnorna.
När så hushållerskan försvinner utan ett ord duggar tecknen tätt på att det är något, utöver mor- och dotterrelationen, som inte står rätt till.
Mia Wasikowska spelar den kyliga India, och gör det bra.
India hör och ser saker som andra inte uppfattar. Man får uppleva det mesta ur hennes perspektiv med överdrivna ljuddimensioner och tvära kast mellan nu och då.
Stoker är emellanåt en visuell njutning med flera snygga scener och förskjutningar av perspektiven.
Men enbart snygga scener gör inte en film.
Manuset är inte särskilt spännande, utan rent av ganska tråkigt och förutsägbart.
Med en mindre skicklig regissör hade det blivit platt fall.
Nu blev det istället ett ojämnt alster – ett vansinnigt obehagligt sådant.