Det är så vardagligt det kan bli: en pappa och hans två söner veckohandlar på en stormarknad. Den kavata minstingen tigger om Coca-Cola, hans tystlåtne storebror vandrar iväg på egen hand. Men så står han öga mot öga med en ung kvinna, och med ett vrål kastar hon sig över honom – sluter händerna runt hans strupe och släpper inte förrän pojkens pappa övermannar henne.
Magnus von Horns debutfilm är som en spegelblank sjö med ett rasande odjur alldeles under ytan. I statiska bilder med svala färger berättar han om John, en tonårspojke som återvänder till sin hemby efter två år på en sluten anstalt.
Långsamt rullas sanningen om hans brott upp. Ingen förstår varför han har återvänt, och hans blotta närvaro förvandlar skolan till en krigszon. Samtidigt hittar han en flicka, och vi i publiken vet inte om vi ska glädjas eller våndas över deras förälskelse.
"Efterskalv" påminner om andra svenska socialrealistiska dramer i landsbygdsmiljö, som nyligen bioaktuella "Flocken". Men det som skiljer ut är Magnus von Horns och fotografen Lukasz Zals bildberättande. Kameran står ofta stilla, mycket sker utanför filmduken och vissa skeenden får vi bara följa på långt håll. Det ger filmen en hemlighetsfull dimension och en spänning som kompenserar för bristen på framåtrörelse.
"Efterskalv" är också ett exempel på ypperlig rollbesättning, i såväl barn- som vuxenrollerna. Inger Nilsson bevisar att hon är mycket mer än Pippi, i rollen som välmenande men ambivalent rektor. Och Mats Blomgren är hjärtskärande som den hämmade pappan, stum av tanken på sin egen skuld.
Valet av popartisten Ulrik Munther i huvudrollen är ett genidrag, han tar sig an John med djupaste allvar. Munthers näpna alvansikte skapar både ömhet och ett gnagande obehag inför det som kan betecknas som filmens centrala tanke: att man inte måste vara ett monster för att kunna begå ett fruktansvärt brott. (TT)