Jag har faktiskt aldrig sett en Asterix-film tidigare. Inte heller lockades jag som barn särskilt mycket av de buffliga gallerna som då var populära i seriealbumsform.
Jag var alltså ganska nollställd när Asterix & Obelix och britterna drog igång medan maken, som läst de flesta seriealbumen som barn, hade betydligt bättre koll på bakgrundsförutsättningarna.
Ändå tyckte jag inte att filmen var svår att komma in i. Jag förstod snabbt rollfigurernas speciella karaktärsdrag och roades av den farsliknande handlingen och de vuxna skämten. Särskilt gillade jag hur filmen ironiserade över stereotyper av britterna, deras matkultur och tedrickande – i den här filmen får vi faktiskt svaret på exakt hur det gick till när det varma vattnet fick smak av importerade teblad från Indien.
Filmen utspelar sig under vikingatiden men redan då fanns i England, om man får tro filmen, dubbeldäckare dragna av hästar, en uppsjö av pubar, smaklös mat och en artighet som ibland stjälper mer än den hjälper.
Handlingen då? Jo, den går ut på att Asterix och Obelix ska ta sig över engelska kanalen och hjälpa britterna att stå emot romarnas anfall. Givetvis inte utan komplikationer.
Filmen roar för stunden och passar både äventyrslystna barn och vuxna med barnasinnet i behåll.