90-talet var bröderna Farrelys. Publiken vallfärdade till filmer som Mina jag & Irene, Kingpin, Den där Mary och inte minst Dum Dummare.
I den sistnämnda spelade Jim Carrey, ungt komikergeni på uppgång, och Jeff Daniels, bästa vännerna Lloyd och Harry. Två typer som bäst kan beskrivas som blåsta, barnsliga och totalt okänsliga för omgivningen. Filmen innehöll de typiska ingredienserna för en Farellykomedi, en humor som tänjde på gränserna för god smak och ett underliggande feelgoodbudskap om vänskap.
20 år senare är det dags för återförening. Jim Carrey har visat att han inte bara bemästrar groteska grimaser, utan är en talangfull skådespelare – bland annat i Eternal Sunshine of the Spotless Mind. Filmens andra stjärna Jeff Daniels, bar senast upp serien The Newsroom, som det idealistiska nyhetsankaret Will McAvoy.
Än en gång ger de sig de måttligt smarta bästisarna ut på en roadtrip. Denna gång på jakt efter Lloyds dotter, som han aldrig har träffat. Hon ska finnas på en vetenskapskonferens där landets skarpaste hjärnor samlats. Bäddat för kulturkrock!
Vägen dit är fylld av skämt som involverar sex, fjärtar, djurplågeri och drift med blinda och gamla.
Allt är som vanligt, med andra ord. Ingen behöver bli besviken.
Det är just det som är problemet: Det har gått 20 år. Båda huvudrollsinnehavarna har utvecklats som skådisar. Dum Dummares originalpublik har blivit 20 år äldre. Även om man innerst inne aldrig växer ifrån ett bra pruttskämt, så har man säkert blivit lite klokare.
Visst hade det varit roligt om bröderna Farelly varit lite modigare, fördjupat karaktärerna och gett Carrey och Daniels lite mer att arbeta med. Trots titeln hade nog publiken tålt lite mer intelligens.
Skratten hade inte behövt bli färre.