Egentligen får titeln mig att rysa, det luktar taskigt 90-tal från förpackningens och titeln. Det är ganska vanligt att titelöversättare missar målet helt, i det här fallet är det ganska uppenbart att den engelska titeln säger mer, Intouchables.
De båda huvudpersonerna är orörbara. Philippe är en aristokratisk multimiljonär, förlamad från nacken och ner och helt honom beroende av omgivningens hjälp. Driss, en förortsbråkstake med invandrarbakgrund.
Ingen vill ta i dem, de vill inte ha någons sympatier.
Det är i det utanförskapet de hittar varandra när Driss, för att få sitt arbetslöshetsbidrag, tvingas söka jobb som personlig assistent till Philippe. Philippe fastnar direkt för Driss inledande bristande empati för hans situation, Driss ser en möjlighet att ha någonstans att sova och tjäna lite pengar. Men bandet mellan dem växer sig starkare, Driss utvecklas och mognar och Philippe roas av hans hårda skämt, enkla livsglädje och pragmatiska inställning till Philippes handikapp. Bådas rolltolkningar är nästintill perfekta, det känns äkta. Kanske fransk överdrivet ibland, men äkta. Utan att bli sentimental eller uppenbar så balanserar "En oväntad vänskap" på gränsen till humor, sorg och feelgood, utan storvulna Hollywoodgester.
Ibland önskar man att manuset vågade gå mer in på djupet. För själsliga sår dansas lätt bort eller kan läkas med ett garv, kanske väl enkelt.
Filmen fastnar inte på näthinnan men väl i hjärtat. Det strålar värme från skärmen och vintern blev helt plötsligt lättare att uthärda. En "måbra"-film med verklighetsförankring, väl värd sina positiva omdömen.