Vem har inte någon gång drömt om att kunna göra en tidsresa? Tänk att resa bakåt i tiden, sitta som en fluga på väggen i slottet i Versailles och iaktta Marie Antoinette och hennes förehavanden strax före franska revolutionens utbrott. Eller kanske dimpa ner någonstans i antikens Grekland, på ett torg i Aten, och lyssna till de gamla filosoferna. Eller kanske hälsa på hos far- och morföräldrarna när de var små.
I science fiction-filmen Looper går dock inte resan bakåt i tiden utan framåt.Till en dystopisk framtid. Det är ju inte sällan just så – det vill säga mörkt och dystert – som framtiden gestaltas i filmens värld.
I "Looper" härjar kriminella nätverk och mörka krafter fritt, till synes utan något större motstånd. I denna framtidsvärld, anno 2042, är det "var och en för sig" som gäller. Helt enkelt "Survival of the fittest".
Joseph Gordon-Levitt spelar den föräldralöse Joe som en gång "tagits om hand" av en maffiaboss (spelad av Jeff Daniels). Pojken förses med ett vapen och utbildas till kallhamrad yrkesmördare.
Hans specialitet blir att döda offer från framtiden som är tillbakaskickade via tidsmaskin för att alla spår till beställaren ska utplånas. Tidsresor är vardagsmat vid den här tiden.
Men när Joe en dag får i uppgift att likvidera sitt framtida jag (som spelas av Bruce Willis) sätts hans hänsynslöshet på prov.
Den här genren brukar sällan falla mig i smaken. Men Looper överraskar.
Visst är det en rubbad historia, men den är samtidigt smart och det utan att bli allt för komplicerad. Med andra ord – det går att hänga med.
Actionscenerna är flitigt förekommande, men samtidigt berörs etiska dilemman och intressanta frågor om arv och miljö. Det finns ett djup. Och handlingen är långt ifrån förutsägbar.
Tummen upp för Looper.