Hur, när och varför slutar man att röra vid varandra och att kommunicera? Hur behåller man gnistan i ett långvarigt äktenskap? Det är frågor som Meryl Streeps rollfigur Kay ställer sig i dramakomedin "Hope Springs". Jag ska medge att det var utan någon större entusiasm jag slog mig ner för att fördriva en och en halv timme i sällskap med Kay och hennes make Arnold, spelad av Tommy Lee Jones.
Jag förväntade mig en historia rikligt kryddad med banaliteter men fann mig snart ordentligt fångad av känslostormar svåra att hålla på avstånd.
Detta tack vare en välskriven berättelse och mycket fina skådespelarinsatser.
Kay vantrivs i sitt äktenskap men älskar fortfarande sin man. Och hon är inte beredd att ge upp deras gemensamma liv riktigt än.
Så när hon en dag hör talas om en uppskattad och efterfrågad parterapeut med något ovanliga metoder sätter hon allt sitt hopp till att just han kan hjälpa dem att hitta tillbaka till varandra. Inte nog med det – hon satsar också hela sitt sparkapital på detta enda kort.
Men att få med sig Arnold till den lilla staden Hope Springs för att träffa terapeuten i fråga är inte det lättaste. Kay går ändå segrande ur just den kampen. Betydligt tuffare strider är dock att vänta...
Som komedi betraktat funkar "Hope Springs" inget vidare – detta trots underbara Steve Carell i rollen som äktenskapsrådgivare och terapeut. Men som drama betraktat är filmen en rörande berättelse. Förvisso med tragikomiska inslag.
Det är plågsamt att se hur ovant och rent av onaturligt det blivit för paret, gifta sedan 31 år, att ta i varandra.
Många som lever i en relation som sträcker sig över decennier kan kanske känna igen en del av Kays och Arnolds problem, även om de här förstås har dragits till sin spets?
"Hope Springs" är på många sätt en sorglig historia som samtidigt, tack och lov, innehåller en stor portion värme och inte att förglömma – hopp.