Hinsehäxan (2005) är en självbiografi skriven av Lillemor Östlin, den kvinna som vistats längst tid på kriminalvårdsanstalter i Sverige.
Titeln anspelar förstås på Hinsebergsanstalten – en institution hon rymde från tre gånger.
I januari förra året sände SVT en miniserie i två delar baserad på Lillemor Östlins bok.
För dem som missade serien finns nu chans att se filmatiseringen på DVD.
Lillemor Östlin spelas av Vera Vitali medan Göran Ragnerstam gör rollen som justitieministern Lennart Geijer. Dessa två hade i hemlighet en relation under några år.
Händelserna kretsar kring Östlin och det liv hon levde i 60- och 70-talets Stockholm.
Som ung och i praktiken ensamstående mamma till två barn kämpar hon för att hålla i hop familjen och för att få ekonomin att fungera. Det går inget vidare.
Jobbet som telefonist på Televerket ger inte tillräckligt med pengar för att försörja familjen.
När hennes man inte gör någonting för att förändra situationen måste hon ta saken i egna händer, och snart dras hon in i ett nät av kriminalitet.
För Lillemor Östlin pendlar livet mellan glamoröst uteliv på Stockholms innekrogar, ett eskalerande drogberoende och prostitution.
Och barnen placeras så småningom i fosterhem.
I Östlins berättelse får man intrycket att relationen hon inleder med det blivande statsrådet Lennart Geijer, på 60-talet, börjar som ett sexköp (han plockar upp henne från gatan) men övergår i något slags ömsesidig kärleksrelation – eller åtminstone i vänskap.
Men relationen slutar med svek från den med såväl politisk som ekonomisk makt.
Det ska understrykas att det här är Lillemor Östlins berättelse. Den är både sorglig och fängslande, och helt klart sevärd.