Ethan Hawke spelar en författare, Ellison, som skriver faktaböcker om grymma brott.
I "Sinister" flyttar han med sin familj in i ett hus på en ort där en hel familj har mördats. Hans ambition är både att lösa mordgåtan och att skriva en bästläljare som kan ge honom pengar, ära och berömmelse igen efter tio år av motgångar.
Övriga familjen, hustrun och de båda barnen, är "lyckligt" ovetande om vad som hänt just precis på den tomt där de nu har bosatt sig.
Mitt i flyttstöket hittar Ellison en låda med super 8-filmer som försetts med harmlösa titlar som "Poolparty", "Gräsklippning", "I trädgården" och så vidare. Men filmernas innehåll visar absolut inga vardagligheter, och har definitivt inget harmlöst över sig.
Redan här kan man tycka att Ellison borde inse att det är fara å färde, att han borde samla familjen och lämna huset illa kvickt. Men det här är en film – en skräckfilm. Och då går det inte till så. Filmen kan ju inte ta slut innan den knappt hunnit börja.
Men huvudpersonens obstinata dumhet stör upplevelsen så mycket att det knappt går att tänka på annat än just det faktum att detta är en film.
Inte ens när konstiga ljud börjar höras i huset om nätterna och sonen gör obehagliga saker i sömnen tycker Ellison att det är dags för familjen att dra.
Det används för många, allt för enkla, skrämselknep i scen efter scen. Författaren Ellison omger sig till exempel ständigt av mörker. Den enda ljuskällan i hans arbetsrum är en liten lampa över skrivbordet.
Och när han traskar runt i det mörklagda huset om nätterna på jakt efter orsaken till de märkliga ljuden kommer han aldrig på tanken att tända i taket.
Som i så många skräckfilmer på sistone spelar barn en viktig roll. Det är ju oerhört kusligt när de som man tror är de mest oskyldiga som tänkas kan inte alls är det.
Men nu används den twisten för ofta. Det blir förutsägbart.
Sinister känns som en mix av en lång rad skräckfilmer som jag redan har sett.