Normalt brukar jag tycka att filmidéer som fortsätter ältas i uppföljare efter uppföljare blir urvattnade och tråkiga, men när det gäller Ice Age 4 tycker jag faktiskt tvärtom.
Dels är ju de forntida kompisarna ruggigt roliga i sina uttryck och kommentarer. Dels skildrar filmerna en del av jordens historia – om än med en stor nypa salt – och för att kunna hänga med på både istid, islossning och landhöjning krävs det några avsnitt.
I fyran rockar jorden loss, kontinenterna delar på sig och djurgänget splittras. Det är ramen för handlingen, där vi sedan får se det udda sällskapet kämpa för att åter bli en familj. På vägen får vi en lektion i konsten att vara sig själv, genom mammutarnas dotter Ellie som nu blivit tonåring och förälskad i en tuff men osäker mammutkille. Vi möter också blodtörstiga pirater och får en glimt av den sjunkna staden Skrattlantis. Dessutom får vi svaret på vems fel det var att kontinenterna delade på sig.
Det är med andra ord upplagt för äventyr och skratt och jämfört med de tidigare filmerna håller fyran definitivt måttet även om trean, där sengångaren Sid uppfostrade dinosaurieungar, fortfarande är min favorit. Men citatmaskinerna levererar även den här gången och när Manny upprepar ett favoritutryck från tidigare filmer: "Jag är inte fet, jag är bara fluffig", känns det tryggt, hemtamt och roligt.