Bokens berättarjag, ett barn, förstår ingenting. Var inte meningen att man skulle skratta? Historien är ju inte rolig alls. Han tycker synd om hunden. Det är grådaskigt och trist och sorgligt allting.
Samma känsla får jag av Måns Herngrens "Allt flyter". Filmen har lanserats som julhelgens dramakomedi, en svensk "Allt eller inget", ett garv i gravmörkret. Men man skrattar inte. Inte första tio, när en melankolisk Jonas Inde trevar sig fram i livet som valhänt pappa vars liv bryts sönder bit för bit. Inte första tjugo, när den ena allvarliga och tomma dialogen avlöser den andra. Sedan blir det lite roligt, men så börjar Inde gråta medan hans dotter skriker åt honom. "Blev han galen?" "Ja, inte blev han glad precis". För att vara feelgood mår man just då ovanligt dåligt av "Allt flyter".
Det blir lite bättre när Indes rollfigur, en blekfet, medelålders man, drar ihop ett konstsimlag tillsammans med sina blekfeta, medelålders manskompisar. Situationskomedin hittar sina komiska situationer och paras med en hel del sköna homofobskämt.
Men den scen som bäst definierar "Allt flyter" är när en film visas på ett bröllop. På filmen jönsar Inde och hans kompisar omkring i bassängen. Bröllopsgästerna skrattar så de går sönder. Strax innan har vi i biopubliken sett exakt samma poolscener, då under kompakt tystnad i salongen. Kanske är "Allt flyter" lämpligast att se inte i en biostol utan vid ett långbord, omgiven av vänner, fylld av lådvin.
Erik Helmerson/TT Spektra
erik.helmerson@ttspektra.se