En film för stora känslor

Det är 1970-tal, statsministern heter Olof Palme och på tv sjunger Ulf "Sillstryparen" Dageby låten "Doin' the omoralisk schlagerfestival" som tydligen handlar om Abba. Men jag är bara sju år och fattar ingenting; jag frågar min mamma om man inte får gilla Abba och hon svarar, nej, tydligen får man inte det, men hon kan inte berätta varför. Sedan intervjuas Abba i "Rapport" om att deras "Waterloo" är the omoralisk schlagerbidrag eftersom slaget vid Waterloo dödade en massa belgare. Den allmänna åsikten är att Abba har högst ett par månader kvar i rampljuset; därefter kommer band som Nynningen dominera musikvärlden fram till nästa istid, som tidningarna för övrigt hävdar kommer att inträffa inom tjugo år. Det är 2008, "Mamma mia" pressvisas i Stockholm. På bioduken pumpar superstjärnor som Meryl Streep, Pierce Brosnan och Colin Firth ut Abbaklassiker på ett sätt som får till och med biofåtöljerna att stampa takten med tuggummikletiga stolsben och cyniska filmmurvlar att kämpa mot tårarna - en av dem är jag. Jag sitter där och sväljer och sväljer och tänker att Prozacförsäljningen kommer att rasa globalt i sommar, att Meryl Streep är så fullständigt sagolikt bra, att hon är en Abbalåt personifierad och jag funderar på varför och jag kommer på det och det är samtidigt hemligheten med Abba, förklaringen till varför deras låtar framförs på Broadway och i Hollywood medan Sillstryparen rensar tjuvfiskad makrill i Feskekörka. Abba är molltonen under discokulan. De är tåren i skrattet. Deras texter, som blev så hånade av ni vet vem, hittade det geniala i det banala: Jag var dum som spelade kärlek efter regelboken. Mitt liv var lugnt men dött innan du kom. Det borde ha blivit vi, kom hit om du ändrar dig. "Mamma mia" är en film för stora känslor, vitt vin och romantiska sinnen. Det är en film som hyllar ungdomen och flirtblinkar till medelåldern. Höj volymen, vrid på romantikkranarna, öppna tårkanalerna. Gå inte och slösa bort dina känslor - lay all your love on Meryl.