Woody Allen är nära nog sönderkramad av Hollywoods skådespelarelit. Det är mycket eftersträvansvärt att medverka i hans filmer, och en hel rad skådespelare som haft glädjen att göra just det har vunnit priser för sina insatser. Allens filmer är rik på dialog, ofta av det intellektuella slaget. Och inte sällan gör han någon av rollerna själv, alltid en neurotisk, grubblande och lätt förvirrad individ.
Det är en karaktär som gissningsvis många (däribland undertecknad) sammanblanda med privatpersonen Woody Allen som vi ju egentligen inte vet särskilt mycket om eftersom han undviker medial exploatering. Det vill säga förutom i samband med sina filmer.
En Woody Allen-film innebär vanligtvis komedi och allvar i en skön kombination. Döden är Allens ständige följeslagare. Liksom hemstaden New York, även om han på senare år även filmat i flera europeiska städer.
I Robert Weides film "Woody Allen, a documentary" får vi veta hur det gick till när den mytomspunne manusförfattaren, regissören, skådespelaren och komikern började göra film.
Faktum är att han – efter att ha blivit "upptäckt" som ståupp-komiker – började med att göra slapsticks på 60-talet. Men genren gav honom inte riktigt någon tillfredställelse. Och tack och lov fick han ganska snart möjligheten att göra dialogbaserad film.
Många skådespelare som jobbat med Allen genom åren intervjuas i dokumentären. Exempelvis Dianne Keaton, Josh Brolin, Larry David, John Cusack och Scarlett Johansson – som alla förstås, på väluppfostrat amerikanskt manér, lovordar filmmakaren.
Även Woody Allen själv intervjuas naturligtvis.
På ett personligt plan kommer man knappast filmgiganten närmre genom att titta på filmen. Däremot ger Weides produkt inblick i hur allt började och hur denna filmgigant har utvecklats som filmskapare; hur han hittade sitt filmspråk.
"Woody Allen, a documentary" är en sevärd film, helt klart.