Det är bara ytan som är stilla

"Allt vi har hänger på några ögonblick". I den repliken, sagd liksom i förbigående, sammanfattas mycket av Ian McEwans författarskap - och hela "Försoning". För här kommer några händelser under ett dygn att innebära helt nya riktningar för tre människoliv. "Försoning" tar avstamp 1935, på ett engelskt gods insvept i en slöja av lättjefull händelselöshet. Det är stillsamma bad i ån, figursydda skor och pappa som är kvar i stan eftersom "något har dykt upp på ministeriet". Men det är bara ytan som är stilla; rosentapeterna bågnar av den skandal som måste brisera, porslinet skramlar inte om annat, det kluckar katastrof om whiskykarafferna. Och det enda människorna inte talar om är det som alla tänker på: Sex. I skandalens epicentrum finns 13-åriga Briony, ett skälvande membran av fjättrade pubertetshormoner. Hennes verklighetssyn bygger på lika delar bristande erfarenhet och överutvecklad fantasi. Det är hon som, mer eller mindre medvetet, skickar ut två personer på en livslång resa genom tårarnas dal. Filmens akt två för oss till andra världskrigets Dunkerque och några scener som med sin blandning av realism och absurditet känns mer äkta än det mesta jag sett i genren. Akt tre utspelas på ett militärsjukhus. Akt fyra sammanfogar berättelsen med en mästares hand. Begreppet "strip litt", att klä av sig själv och andra i litterär form, har diskuterats en del de senaste månaderna. "Försoning" är strip litt som den borde vara. Den handlar om de oförrätter vi själva begått, de som är fasansfulla i sin litenhet, de som slagit sönder människors liv. Inte om huruvida någon tafsade på någon annan under en förlagsfest. Men den typen av böcker ger ju mindre rubriker, om det inte är en mycket bra bok. Eller en mycket bra film.