Inför premiären, skrevs det spaltmil om Harald Edelstam och hans insatser för att rädda chilenska liv undan juntan, jag har själv gjort det.
Men här recenserar vi filmen, inte gärningen. Och filmen är dålig.
För det första börjar den i helt fel ände. Regissören väljer att framhäva Harald Casanova och visar med en närmast gubbsjuk kamera hur han får så många kvinnor att den ena måste smugglas ut under näsan på den andra - det blir en lätt obehaglig parafras på den sortens människosmuggling som ska komma senare.
Men först: Entré Harald Eastwood, individualisten som skakar av sig UD:s stiffa förmaningar ("här måste man vara lagspelare") med ett iskallt "barn dör där ute". Och så: In dansar Harald Cruise, superhjälten som ställer sig med en gigantisk svensk flagga (var hade han den? I kalsongerna?) på balkongen på Kubas ambassad och mer eller mindre blockerar högerns kulor med sin egen socialdemokratiska karisma.
"Svarta nejlikan" hemsöks av ett dåligt hantverk. Ambitionen är lovvärd, slutresultatet förkastligt. De starka scenerna från ökända Nationalstadion i Santiago räcker inte.
Personteckningen är grund som en vattenpöl, dialogen - mestadels på engelska - är klyschig som en c-thriller och filmens stora kärlekshistoria ska vara subtilt underliggande men blir bara underlig.
Dessutom agerar Michael Nyqvist som om han är konstant salongsberusad. Eller som om han skäms.
Erik Helmerson/TT Spektra
erik.helmerson@ttspektra.se