Sedan kom en lång formsvacka med bland annat den hysteriskt överskattade "Oh brother where art thou" och den helt meningslösa "Ladykillers", och jag var färdig att räkna ut bröderna C som föga mer än helt irrelevanta kritikerfavoriter.
Men så. "No country for old men" var fjolårets utan konkurrens bästa film. Och med "Burn after reading" är bröderna plötsligt roliga igen, både smart roliga och gapflabbroliga på ett sätt man inte ens känt andedräkten av sedan just "Lebowski".
Det är inte helt lätt att rekapitulera handlingen här. En cd som tillhör en CIA-agent kommer på avvägar och hamnar hos filmhistoriens minst kompetenta utpressare. Följden blir en härva av hemliga möten, taffliga telefonsamtal, ryska spioner och skuggor som skuggar varandras skugga.
Förutom paranoia är "Burn after reading" en film som ångar av medelålderskris. Det är skönhetsoperationer, skilsmässor, spirande otrohetsaffärer och folk som får sparken. Att få sparken är generellt inte roligt. Men när en man som John Malkovich får sparken från en arbetsgivare som CIA är det så roligt som det blir på bioduken just nu. Publiken har inte riktigt lika roligt som skådisarna. Men bra nära.
"Burn after reading" är just skådespelarnas film, och John Malkovich är filmens skådespelare. Precis som bröderna Coen har han ofta överskattats, och det var ett tag sedan han var riktigt bra (närmare bestämt nio år sedan). Här är han så bra att han upphäver begreppet bra. Han är en urkraft, en flintskallig hjärtattack på två magra ben.
Näst bäst är Tilda Swinton. Hennes hånskratt säger mer om passiva aggressioner (och aktiva) än tusen bittra bloggkommentarer.
Nästnäst bäst är Brad Pitt. Om Alexander Skarsgårds rollfigur i "Zoolander" överlevt bensinbranden och blivit tjugo år äldre hade han varit Brad Pitt i "Burn after reading".
Erik Helmerson/TT Spektra
erik.helmerson@ttspektra.se