Allvar och humor får ljuda tillsammans

Årets två bästa svenska filmer handlar om truliga tonårspojkar som oförstående blickar ut från en utsiktsplats i sitt eget huvud på en omvärld som är svårtolkad, alienerande, ibland komisk, ibland skrämmande men ofta bara direkt obegriplig.Men där Babak Najafis "Sebbe" från i vintras fick dig att vilja gå direkt från salongen till dödshjälpskliniken (jag menar det som en komplimang) vänds perspektiven i "I rymden finns inga känslor". Vi ser huvudpersonens, Simon, ensamhet och smärta. Vi känner stark empati med honom. Men samtidigt är vi upptagna med att skratta, och skratta igen.Simon (Bill Skarsgård) har Aspergers syndrom. Han gillar rymden, trummor och sin storebror Sam. Han ogillar att bli berörd och förändringar. Så en dag berörs han av en mycket stor förändring: Sams flickvän flyttar ut. Plötsligt är det vanliga livet mycket ovanligt. Och det är upp till Simon att vrida det rätt igen.Bragden med "I rymden finns inga känslor" är filmens perfekta tonträff. Allvar och humor får ljuda tillsammans och bildar en helt ny, alldeles ren klang. Förtjänsten ligger hos regissör, manusförfattare - men framför allt hos Bill Skarsgård och Cecilia Forss. Forss, mest känd som tv-komiker och Cindy i Ica-reklamen, känns rätt igenom levande; det är som om hon bara ramlar in direkt från gatan och i händerna håller all den autencitet som länge varit försvunnen i svenskt filmskådespeleri.Extra plus också för att filmteamet lyckas använda sin visuella berättarglädje inte som självändamål utan för att gestalta viktiga delar av berättelsen, som hur Simon upplever tiden, vardagen och sina medmänniskor."I rymden finns inga känslor" är på många sätt, en del riktigt väsentliga sätt, alldeles briljant.