"Farväl Bafana" är berättelsen om den sydafrikanske motståndsmannen Nelson innan han blev Mandela. När han satt i helvetsfängelset Robben Island, fastnaglad av ett av de vidrigare samhällssystem som världen sett och av en ung vit fångvaktare, James Gregory. Gregory skulle sedermera skriva en bok om deras tid tillsammans. Mandela skulle sedermera bli Sydafrikas president.
Gregory är alltså en av dessa små människor som på ett eller annat sätt kopplas ihop med en stor människa och därmed får personifiera stora händelser. En myra som av en slump följer med karavanen och märker att när han kommit fram är allt förändrat.
Den storyn ger ofta intressanta filmer, och "Farväl Bafana" är aldrig ointressant. Dennis Haysbert gör en stark insats som Mandela - de är inte lika, men han iklär sig en Mandelagestalt som hela tiden känns trovärdig.
Svårare är det med Joseph Fiennes. Han är fyrkantig som ett lecablock och talar dialekt i staccato, som en japan eller som när Larry David spelar Yankees ägare i "Seinfeld". Det är omöjligt att veta om han gör en katastrofal skådisinsats eller om han bara är sydafrikansk. Han lägger sig mellan filmen och publiken och blir snarast ett störningsmoment - liksom filmmusiken som är som ett ständigt duggregn, inte direkt obehagligt men irriterande varje gång man tänker på det.
Problemet Fiennes blir extra akut eftersom "Farväl Bafana" är en så grundmurat svartvit film - de svarta är vita, de vita svarta. Den sortens dramaturgi kräver subtilt skådespeleri, och subtil är det sista Joseph Fiennes är.
Filmen visas på Filmstaden i Västervik från och med idag.
Erik Helmerson/TT Spektra