Att ta en människas liv och komprimera till film är inte det lättaste. I så kallade "biopics" brukar det oftast bli bäst att bryta sig ur den kronologiska tvångströjan och försöka komma så nära det bara går. Den inledande närbilden av Brian Wilsons öra i "Love & mercy" sätter effektivt tonen och snart bryr man sig mer om Beach Boys-geniet än man kanske trodde att man skulle göra.
Handlingen klipps (mycket förtjänstfullt av svenska Dino Jonsäter) mellan två tidslinjer, den ena på 1960-talet då Beach Boys firar triumfer på hitlistorna, festknarkar och kämpar mot rivalerna i The Beatles. Den andra utspelar sig på 1980-talet, då Brian Wilson är förvandlad till en pillerknaprande närmast katatonisk person, helt i händerna på sin terapeut, Dr Eugene Landy.
Paul Dano ("Little miss sunshine", "Prisoners") är fenomenalt bra i rollen som den unga Brian Wilson. Som så många andra kreativa genier är han skör. Efter en panikattack hoppar han av turnerandet med bandet och gör det han verkar gilla mest: Hänger i studion och experimenterar fram det mästerliga albumet "Pet sounds" med sina studiomusiker.
Aha-upplevelserna haglar när Brian Wilson mejslar fram de låtar som man inte behöver vara ett Beach Boys-fan för att ändå ha inbyggt i sitt dna.
Men "Love & mercy" blir inte den klassiska bandskildringen med uppgång, droger, splittring och fall. Allt det där finns givetvis med men behandlas mest i bisatser. För på 80-talet möter Brian Wilson (spelad av John Cusack) den riviga Cadillac-försäljaren Melinda Ledbetter (Elizabeth Banks). Hon backar inte, trots att han vid det här laget lider av svåra psykiska problem.
Ok, berättelsen om det manliga geniet som blir räddat av en kärleksfull kvinna är minst sagt välkänd. Men när den berättas med sådant här fint, komplext handlag blir den väl värd att se. (TT)