2012

"Independence day", "Godzilla", "Day after tomorrow"... Man börjar tappa räkningen på hur många gånger den tyske regissören Roland Emmerich ställt jorden inför dess snara undergång.Den här gången går det inte många minuter innan man börjar inse att det var helt fel höstfilm som fick namnet "This is it". Soleruptioner får det att bubbla hotfullt i jordens mage, ytan drabbas av "miniskalv" - som snabbt visar sig vara blott små rapningar inför den stora, riktigt stora spyan.Frågan är om jorden någonsin gått under lika grundligt som i "2012". Filmens effekter kan vara de mest effektiva och effektfulla jag sett; hus blir grus, städer slukas av hav, gator rämnar som slitet tyg, motorvägsbroar ringlar i luften som döende ormar innan de krossas och krossar allt som fanns på och omkring dem. Godnatt jord. Jag kan sammanfatta filmens första 90 minuter med fyra tecken: Wow!Tyvärr krävs det betydligt fler tecken för dess sista timme, och det är besvikelsens tecken den går i. Jag har ju verkligen varit med i John Cusacks fanclub, men som hjälte i actionfilmer är han lika felcastad som om Rolf Lassgård skulle spela Tingeling. Jorden till John: Hallå, förlåt att jag stör men jag håller just på att förintas, dammit! Då kan du inte lufsa runt och se ut som om Rob i "High fidelity" repat sin Four Tops-vinyl.Faktum är att "2012" är makalöst spännande - fram till dess att slutdramatiken ska börja. Då går filmen under. Och slutet börjar alltså med en timmes speltid kvar.Slutligen kan man konstatera att även om jorden faller samman står rasbarriärerna intakta. Vilken tur att det dyker upp en svart kvinna i handlingen så att den svarte manlige hjälten också har någon att bli kär i. Milda makter.