Det är – som också undertiteln låter förstå – En europeisk historia och en dramatisk sådan: Charlotte föddes i Dorpat på habsburgarnas tid, i Weimarrepublikens Berlin gifte hos sig med en greve, från Hitler flydde hon till Moskva med en tysk kommunist och hann ytterligare vara spion i Köpenhamn och tillbringa någon tid i Paris innan hon 1940 kom till Sverige.
I sin nya bok återvänder Hirdman till Charlotte som nu sitter i Bromma omgiven av sin familj och under några veckor den sista krigs¬våren följer med skeendena i ¬Europa genom att läsa ¬Dagens nyheter.
En krönika, en textmosaik, ett kollage kallas boken och det är tiden som står i centrum. Att Tyskland förlorar kriget står klart men alla spekulerar kring hur slutspelet ska se ut och när segern kan proklameras. De allierades arméer är på väg mot Berlin. Propagandaminister Goebbels ljuger in i det sista: Hitler har inte övergivit oss, detta är segern, förkunnar han samtidigt som skräckslagna människor står tryckta mot varandra i skyddsrum och huvudstadens gator förvandlats till berg av sten och damm.
I Holland svälter man, i Norge och Danmark avrättar ockupationsmakten skoningslöst oskyldiga människor i olika hämndaktioner. Koncentrationslägren öppnas och detaljerna om deras fasor når ut. Väldiga flyktingströmmar är i rörelse. Men i Sverige är det fred, i Sverige kan man njuta av våren och DN vittnar också om hur vardagen fortsätter där. Matskribenten Pernilla rekommenderar färsfylld kalvbringa, under Namn och Nytt klagar signaturen Fia på spottande herrar som utgör en fara när hon är ute och cyklar, kvinnor som klagar över otrogna män får av samlevnadsexperten Helena rådet att vinna honom tillbaka genom att vara glada och trevliga.
Den overklighetskänsla som kontrasten mellan förhållandena i Sverige och det övriga Europa skapar fångar Alf Henrikson i en dikt som fått leverera titeln till boken: ”Upp stack brodden ur fuktiga land/spädgrön och ljus och fin/ och lent kändes regnet mot min hand/medan barnen brann i Berlin.” Det är – som Hirdman konstaterar – en overklighetskänsla (och en sorts skam) som vi plågas av i dag när vi ser bilderna från alla de länder där människor plågas och lider.
Hirdman vill alltså ge ett samtidsperspektiv på sitt material men mamma Charlotte finns med bara som ett ’du’ som författaren tilltalar lite då och då. ”Ni får ursäkta att jag inte ger mamma en egen historia i historien – jag vill låta då/nu:et dominera,” heter det i prologen men åtminstone för den som läst Den röda grevinnan och engagerats av Charlottes starka personlighet känns det snopet. Och i själva verket finns Charlotte inte ens med som en levande röst eller som ett självständigt perspektiv: de kommentarer som läggs i hennes mun saknar udd, de är triviala, de kunde ha fällts av vem som helst. Det är egentligen bara ordet ”neger” som ger fyrtiotalskänsla.
Men visst finns det mycket som berör – för mig som finländare inte minst notisen om det nioåriga finska krigsbarnet som på långfredagen rymmer ut i Varbergsskogarna efter att ha fått stryk. När hemvärnet först får syn på honom är han skygg som en rädd hare och försvinner. Det tar ett dygn innan han hittas och DN skriver: ”Han hade farit ganska illa i skogen. Det hade regnat ihållande nästan hela tiden, men efter hemkomsten kryade han snart på sig.”
Hemkomst? Frågar sig Hirdman – och jag med henne.