Boken handlar om släktband, starka som järn, när allt annat sviker. Särlingar och vanligt folk tampas på dess sidor. Ensamhet är dess tema.
Det nordliga Finland där Tommi Kinnunen föddes 1973 är hemvist för hans romangestalter. De är desamma som i hans uppmärksammade debutroman "Där vägarna möts" från 2014 även om båda böckerna kan läsas fristående.
Omströmmade av mammans och pappans gräl växer tre syskon upp där norröver: blinda Helena, hennes lillebror Johannes som hon tröstar och vårdar och den äldre halvsystern Anna.
Deras sköre, ömsinte pappa, vars själ är söndertrasad av kriget mot Ryssland, attackeras oavbrutet av mamman, som vill ha sin riktige man tillbaka och inte denne främling förlorad till en man på annan ort.
Det är utgångspunkt för "Ljuset bakom ögonen". Därifrån får man följa syskonen genom barndom och vuxenliv fram till Helenas död.
Lilla barnet Helena slits från familjen och sätts i blindskola i Helsingfors, en plats där väggarna är impregnerade av hemlängtan och ensamhet men där eleverna lär sig tampas med livet.
Johannes vuxenliv med sin varmhjärtade hustru, överskuggat av modern som avskyr svärdottern, fick man en närgången inblick i redan i förra boken. Nu koncentrerar Kinnunen sig på ett av deras barn, den homosexuelle minstingen Tuomas med sin vånda och sitt hopp.
Anna enbart skymtar där hon fogligt inrättar sig i ledet bland vanliga mammor.
Tommi Kinnunens "Ljuset bakom ögonen" är en roman där varje kapitel är ett tittskåp öppnat för läsaren. Citat ur visor och poplåtar, noggrant redovisade längst bak i boken, är kapitelrubriker.
Abrupt kastas man mellan olika tidsplan, miljöer och stämningslägen. Det gäller att vara på alerten. För den här uppföljaren är långt mer krävande att läsa är föregångaren, inte minst för att den bygger på antydningar.
I det känslomässiga finns kärvheten. I det antydda finns tragedin. Relationer brister. Vänner försvinner.
Men fast som urberget finns ett kvar: Släkten. De mänskor man inte valt men som finns där. Syskonen inte minst. Det är vad Kinnunen slår fast.
Det är en tragedi han skrivit om trasiga relationer och människor. Och om okuvlig kraft.
Helena möter Kari men berövar honom de barn han vill ha därför att hon vill ha honom för sig själv. Han svarar med våld och uppbrott.
Tuomas och den manliga partner han sent omsider skapar ett hem med, genomborras av glädje vid mötet med det nyfödda barn de ska få fostra och se växa upp. Nästa sekund tas det ifrån dem och Tuomas står där med det där fastnade skriket.
Ja, om sånt skriver Tommi Kinnunen. Det är klart man berörs!