Åren 2005–2008 jobbade Helena Thorfinn på ambassaden i Dhaka, Bangladeshs huvudstad. Nu arbetar hon i Burma med flickors rättigheter. När hon sopar golvet både med diplomatkår och biståndsarbetare vet hon alltså vad hon talar om.
Romanen är uppföljare till "Innan floden tar oss" (2012) och har samma persongalleri. Biståndsarbetaren Sofia och hennes man Janne och två barn återvänder efter semester i Sverige till Bangladeshs huvudstad Dhaka, ett samhälle i chock efter ett terrordåd. Jakten på förövarna kostar ständigt nya liv.
Sofia håller i svenska miljoner. De ska satsas på polisreformarbete. USA deltar i projektet.
Tillsammans med amerikanen Collin beger sig Sofia ut i mangroveträsken, tillhåll för den bengaliska tigern. De ska till avsides belägna polisstationer och plussa för humanare arbetssätt.
Stigarna Sofia beträder är i dubbel mening livsfarliga. Vad hon inte vet är att Collin utbildar torterare i Bangladesh i de djävulska nya metoder som inte lämnar synliga spår.
Boken är fränt iakttagande. Ambassadörer flyter uppåt i hierarkin genom att tiga och inte göra ett dyft. Det gäller att knipa käft om svensk vapenexport. Tobaksindustrin satsar på ”att inte en by ska sakna rökare inom två år”.Glättigt ambassadfolk tjingelingar sig mellan golfbanor och fester.
Parallellt pågår hårt arbete för en bättre värld.
Ett är uppenbart! Författaren ropar på mer lyhördhet för gräsrötter och mindre tilltro till konsulter som flyger in för en snabbtitt och sedan vet.
Via nyanserade personporträtt kommer man gestalterna nära. En av dem är Pinky, en transsexuell 17-åring, en hijra, som färgstark och utåtagerande blir den som ger offentlighet åt den tortyrverksamhet USA är inblandad i. I 3 000 år har Bangladeshs hijor funnits som en avskärmad grupp i samhället, eftertraktad och diskriminerad.
Sofia, frånvarande och ointresserad utom i jobbet, väljer ständigt bort Janne och barnen. Uttråkad som hon är på hemmafronten faller hon i Collins armar och hennes liv kollapsar.
Nu tvingas hon dra igång en lavin som hon vet kan krossa henne.
Boken är bra. Känslan av autenticitet är så stark att man gång på gång tror sig läsa en dokumentär. Baksidan av detta är, och det gällde också "Innan floden tar oss", att läsupplevelsen ibland får stå tillbaka för det informativa. Men det är det värt.