Under sitt uppdrag som agent för en hemlig organisation som hjälper multinationella företag att etablera sig i länder med instabila, ofta våldsamma regimer har han begått ett ödesdigert misstag. Han är övertygad om att "de" inte kommer att låta honom leva. Medan nattregnet faller och en geckoödla ropar uppe på taket brottas han också med starka känslor av skuld och skam för något fasansfullt han en gång gjorde.
Nu är han medelålders och har just inlett ett förhållande med Rita, som han träffat på en bar. Nu vill han inget annat än att slå sig till ro med henne, bygga ett hus, bygga ett vanligt liv. Men hur skulle det vara möjligt när han levat så länge utan vare sig hem eller nationalitet, när han inte ens vet om han vågar anförtro henne sina mörkaste minnen?
"Svart vatten" utspelar sig delvis i USA under efterkrigsåren. Här åskådliggörs med stor inlevelse och liksom ur ett inifrånperspektiv den amerikanska rasåtskillnadspolitiken, och hur en liten traumatiserad pojke rycks upp från det enda trygga hem han har haft.
Huvuddelen av romanens handling äger dock rum senare och i Sydostasien; i Jakarta, Indonesien, och på Bali. Till Jakarta kom en ung Harper på 1960-talet som kurir åt det som lite mystiskt benämns Institutet. Med sig hade han en lista på förmodade kommunister som skulle mördas.
Liksom sin föregångare är "Svart vatten" en tät och skickligt berättad historia. Den belyser frågor om skuld och ansvar och om modet att våga blotta sitt inre för någon annan.
Louise Doughty är stilistiskt driven och hennes gestalter präglas av stor psykologisk trovärdighet. Här skapar hon miljöer, människor och rafflande spänning. Men – och detta är ett ganska stort men – samtidigt upplever jag, särskilt under läsningen av bokens första del, att hon ibland sviker mig som läsare genom att huvudstupa kasta mig ut i händelseförlopp och historiska/politiska skeenden om vilka jag bara har vaga aningar eftersom Sydostasien aldrig varit ett specialintresse för mig.
Med andra, lite mera positiva ord: "Svart vatten" är en roman som kräver engagemang och full uppmärksamhet av sin läsare. Naturligtvis inget fel i det.
Men lite förkunskaper om Indonesiens politiska historia är heller inte fel.