Övers: Anna Lindberg och Magdalena Sørensen
Atlas
Joan Didions ”Politiska fiktioner” består av åtta essäer skrivna åren 1988–2000 och utkom första gången 2001. Texterna handlar om politiken i USA och i synnerhet presidentvalen. Det är med andra ord en väl tajmad svensk översättning som nu föreligger.
Man kunde visserligen ha önskat en utgivning som inte låg fullt så tätt inpå valet. Lästiden blir knapp före valdagen 8 november.
Det är en svidande vidräkning med det politiska USA Joan Didion genomför. Hon målar upp en bild av valrörelser som i stor utsträckning handlar om iscensättningar, att låta tv-kamerorna fånga de rätta ögonblicken. Hon beskriver en alarmerande brist på verklighetskontakt hos den politiska eliten som målmedvetet strävar efter att den egna agendan ska råda. Ett skeende som förstärks av mediernas benägenhet att skildra det som passar in i storyn för dagen – och låta annat försvinna under radarn.
De två stora partierna i USA har allt mer ägnat sitt intresse åt en begränsad del av väljarkåren, menar Didion, och det politiska samtalet har därför blivit allt smalare. Stora grupper har lämnats helt utanför.
Det handlar om medvetna, taktiska val. Men följden blir en blindhet hos den politiska eliten inför medborgarnas verkliga tankar och åsikter. Didion beskriver till exempel ingående händelserna kring Monica Lewinsky och Bill Clinton och landar i slutsatsen att den moraliska upprördhet som syntes i själva verket hade föga att göra med vanliga människors uppfattning.
Joan Didions penna är vass, formuleringarna lustfyllt dräpande. Bob Woodwards böcker, för att ta ett exempel, är texter som enligt henne ”i princip saknar mätbar hjärnaktivitet”.
Samtidigt finns trots alla citat, referenser och en stor mängd namn, något slutet över essäerna. Ingen annan kommer egentligen till tals. Sällan ges tid att hämta andan och reflektera.
Man dras lätt med i den hårt uppskruvade prosan, till den grad att det ibland känns som om stilens kraft är starkare än argumentens.