Nej då, att sitta på stol 11 i Svenska akademien har på inget vis hämmat Klas Östergrens produktivitet. Ett år efter inträdet – 2015 – kom thrillern ”Twist” och nu är han här igen, denna gång med en roman om unga människor under det som var hippierörelsens, Beatles och framförallt Vietnamkrigets år. ”Allt nu!” har någon klottrat på en av väggarna till den skola där jagberättaren Kenneth Johansson går och till skillnad från annat klotter får det budskapet bli kvar.
Kenneth har vuxit upp i ett arbetarkvarter där skötsamma och oskötsamma bor om varandra. Till de skötsamma hör hans mamma som är ensamförsörjande sömmerska, specialiserad på att göra om plagg för kroppar som inte passar i vanlig konfektion – som till exempel herr Sandins.
Herr Sandin – som blivit något av en vän i familjen - är kortväxt och har ett företag för engångsartiklar. Till de oskötsamma hör grannarna, kamraten Håkans föräldrar som båda super och sedan pucklar på varandra på kvällarna så högljutt och aggressivt att de överdövar musiken hemma hos Kenneth och hans mamma. På morgnarna får Kenneth sällskap till skolan av Håkan – en tystlåten gosse med förlorarleende.
Allt förändras emellertid den dag en ny, helt annorlunda elev dyker upp i klassen, den smått gåtfulle Dan Schoultze med de fina, hala skorna, den vuxna klädstilen och den lätta engelska brytningen. Han håller sig lite för sig själv, han har en integritet som gör att mobbarna inte ger sig på honom, han har sett mer av världen än andra, han har varit i USA och i Saigon, han är väl insatt i buddhism och under hans inflytande verkar hela klassen mogna. Så småningom blir Kenneth vän med honom och får komma ut till det stora hus där han och hans syster bor på tumanhand strax intill en sumakskog. Inne i den finns det en riklig marijuanaplantering och mitt i den har syskonen byggt sig ett ashram där man ska kunna meditera sig fram till inre balans.
Men romanen blir ingalunda någon idyll för Vietnamkriget – som det visar sig att Dan är på flykt ifrån – tränger sig på i form av Kendall, en amerikansk desertör som syskonen blir tvungna att gömma och som av antikrigsrörelsen omsvärmas och uppvaktas med hamburgare, Coca Cola och Lucky Strikes.
Han är traumatiserad av att ha deltagit i kommenderingar för att utplåna Viet Cong, uppdrag som var skräckfyllda därför att fienden kunde överrumpla en i de skenbart mest fridfulla miljöer. De kunde plötsligt storma fram i full stridsberedskap eller så kunde det finnas sprängladdningar, sinnrikt konstruerade fallgropar, fällor med giftormar eller vassa spjut med hullingar. Eftersom det enda säkra var osäkerheten kunde anspänningen utlösas i vansinnesdåd mot civila, män, kvinnor och barn och även om han i huset intill sumakskogen mestadels är loj, ja, nästan apatisk lurar desperationen strax under ytan. Just den här tråden i berättelsen känns dagsaktuell såtillvida att den får en att börja reflektera kring likheter och skillnader mellan en Kendalls öde och dagens flyktingars.
Desperation finns det hos många av romanpersonerna. När Håkans pappa omkommit blir det hans tur att bråka med mamman - ända tills han supit ihjäl sig. Dan, som gjort sig känd som ett under av behärskning, reagerar plötsligt mot alla förväntningar. Kenneth själv står och skriker rakt ut men i en lagerkällare där ingen hör. Men det finns också drömmar, de flesta vingklippta: Kenneths mamma älskar Karin Boyes dikter men har ingen att dela sin kärlek med och Håkan har varit en benådad sångare men förstörde rösten genom att sniffa thinner.
Men romanens verkliga styrka ligger i den lågmälda berättarrösten som iakttar, registrerar, undersöker allt som möter honom – nån gång i lätt nostalgisk eller vemodig ton, för detta är trots allt en historia som berättas i efterhand. Han karakteriserar sig själv genom att tala om hur han tenderaratt upptäcka undertoner i samtal med andra, att vara ”alltför benägen att tolka och ibland också riskera att vantolka sådant som kanske inte betydde något alls, blickar, sätt att stå och gå, i stort sett alla obetydliga och ibland för all del märkvärdiga beteenden som människor gör sig skyldiga till.” Och så frågar han sig ”om det var ett uttryck för någon sorts tro, att tillskriva människor mer omfattande avsikter än de verkligen hade, eller om det bara var något man gjorde i fruktan för att bli tvungen att se och erkänna en förtvivlad tomhet.” Det kan låta pessimistiskt men litterärt ger det utdelning: att romanens personer förblir så levande beror på att berättaren aldrig blir färdig med dem.