Norstedts
Karolina Ramqvist sitter hemma vid sin dator. Bredvid ligger en hög med tvätt och uppe på den en bok av Marguerite Duras. Hos henne har hon hittat en nyckelmening, som kommer att bli en utgångspunkt för den essä som växer fram: ”Det är omöjligt att tala med någon om en bok som man skrivit.”
Ramqvist ska hålla ett föredrag om sin senaste roman och den text hon skriver utmanar Duras påstående.
Vardagen är närvarande i situationen där essän skapas. Tvättkorgen är ett exempel. Dottern som har glömt sin mattebok och ringer från skolan ett annat.
Hur är det att leva med en värdetransportrånare, var en fråga Karolina Ramqvist fick efter romanen ”Flickvännen”. Tendensen att läsa in författarens eget liv i romaner är ett av problemen i mötet med läsare och allmänhet. Med vardagen som bryter in skriver hon sig bort från den uppfattningen. Någonting helt annat, så att säga, pågår jämte skrivandet.
Ett annat problem som mötte henne efter den romanen var att hon avkrävdes moraliska ställningstaganden. Borde inte hon, som kvinna och feminist, markera sitt ogillande mot huvudpersonens passiva och underdåniga liv?
Denna eftertänksamma och lugnt resonerande text kommer på så vis att handla om litteraturens inre väsen. De skapande impulserna ter sig oklara, spontana, sprungna ur dunkla källor. Vilket låter sig förenas dåligt med publikens önskan om tydlighet och raka svar.
Ramqvist erkänner riktigheten i Duras påstående om det omöjliga i att tala om en bok, men ju längre texten kretsar kring frågeställningen, desto mer får hon sagt om skrivandet och sina böcker.
Men till viss del förblir nog alltid skapandets grunder oåtkomliga. Eller som Karolina Ramqvist formulerar det: ”Jag skriver för att skriva.”