Förra romanen "Jag heter inte Miriam" (2014) berättade om romerna under Förintelsen och i Efterkrigssverige.
Nu avtäcks en annan förskräcklig spricka i folkhemmets bygge; behandlingen av "sinnesslöa" eller förståndshandikappade. Scenerna från anstalterna Värnhem och framförallt Vipeholm är inte många, men det är de som etsar sig fast som glödande blixtar i mig.
Den nedlåtande synen på "idioterna", livremmarna som de manliga vårdarna ständigt hade beredda att slå med, korridoren där de stackars avskärmade intagna fick sitta och glo, bara glo, medan vårdarna hade låst dagrummet för att ostört se på fotboll på tv. Glåporden. Inlåsningarna. Tvångströjorna. Avspolning med iskallt vatten...
Gick det till så? Ja, det värsta är att Majgull Axelsson, en gång journalist på Folkbladet i Norrköping, säkerligen har gjort sin research lika noga som alltid. Så man måste, tyvärr, tro på hennes bild.
Bokens berättare är Märit, arbetarklassflickan, som lyckats bra i livet. Nu ska hon och tvillingbrorsan Jonas fylla 70 år och hon motvilligt är på väg till hans mottagning i Norrköping, där han bor i föräldrahemmet som bågnar av minnen och skuld.
Märit får ett infall och kliver av tåget i Lund. Tar taxi till Vipeholm (nu gymnasieskola) och Norra kyrkogården, där en massgrav döljs under en liten gräskulle. Här begravdes de förståndshandikappade från Vipeholm. Här begravdes Märits bror Lars.
Han kallades Tok-Lars eller Haltelyttelasse. Han kunde inte prata, han vrålade. Han älskade att iaktta kommunalarbetarna hemma i Norrköping och sedan hasa hem och teckna av dem. Minutiöst, allt helt korrekt med tusen detaljer.
Allt flöt ändå på så länge Märits, Lars och Jonas mamma levde.
När hon blev sjuk och dog, föll familjesystemet samman.
Elaka mormor tog inte hand om Lars, inte svärande morfar heller, pappan kunde inte, med verkstaden att sköta.
Så Lars skickades bort och försvann.
Åh, snälla, läs den här romanen. När jag själv var ung på 1970-talet, och pluggade i Lund, jobbade jag extra på S:t Lars mentalsjukhus. Jag såg inget våld där, inga hårda tag eller bestraffningar. Men oändlig tristess, oändlig, oändlig tomhet och ensamhet, korridorer och sysslolöshet, patienter som upprepade samma rörelse i timmar... När jag kom hem på kvällarna grät jag. Det här visste jag inte att det fanns.
När jag läser "Ditt liv och mitt" får jag samma känsla. Och insikt. Så snälla, läs den här romanen. Den är så viktig, har historien om de förståndshandikappade ens berättats förut?
Är viktig lika med tråkig? Nej, nej, tro inte det.
Romanen är också en uppväxtskildring och full av dramatik, jag nästan hetsläser märker jag, och så kallade turning points som en skicklig romanförfattare väver in när hon egentligen har ett ärende. Ibland tycker jag att Majgull Axelsson går farligt nära gränsen till att mer ha ett ärende, än att skapa litteratur. Ett exempel: Boken igenom fajtas Märit med en inre, kritisk röst. Den tillhör Den Andra, som visar sig vara en trilling (till henne och Jonas), som dog vid födseln. Jag förstår att Den Andra står för de skuld- och skamkänslor som ett "lyckat" syskon drabbas av. Jag är säker på att väldigt många kan känna igen sig, men ibland blir det nästan övertydligt.
Mästerverket "Jag heter inte Miriam" blev inte ens nominerad till Augustpriset, vilket var skandal. Nu hoppas jag att årets jury bättrar sig och ser vilken skicklig, välskriven, spännande och angelägen roman det här ändå är.