Romanens science fiction-inslag kommenterar han med den amerikanska vetenskapsteoretikern Donna Haraways ord om att genren helt enkelt är ”en förhandling mellan världar”.
Anyuru använder välkända exempel och schabloner. Lars Vilks och hans Muhammed-satirer är modell för en av gestalterna och de ”svarthåriga, oälskade pojkar, … , torgens skuggor”, som ständigt beskrivs som lättfångat byte för den som fiskar efter vår tids martyrer, figurerar också.
Förbi religion och ideologi gräver Anyuru sig ner mot den nakna vedergällningen i sin analys av terrorismen.
Genom berättelsen går vissheten att ”jag kunde vara du”, och att tiden förvandlar. ”Mitt barn är snart ett annat”, tänker den unge författare som är en av bokens huvudpersoner och noterar att allt han skriver bär på sorg över ”att inget kunde förbli”.
Poesin i språket blommar friskare ju längre in i handlingen man kommer.
Detta är storyn:
En tonårstjej som mist minnet efter tortyr, deltar i en terrorattack i Göteborg. Mitt under denna grips hon av en insikt och räddar gisslan genom att skjuta ner killen hon är gift och agerar tillsammans med. Sedan hamnar hon på dårhus.
In i hennes sfär dras den unge författaren, pappa till en liten flicka. Han kallas till terroristtjejens sjukrum av hennes läkare. Hon vill ge honom anteckningar om det hon tror vara sin historia. Hennes övertygelse är att hon skickats in i nutiden från framtiden för att påverka ödet. Hopp är det hon söker.
Nyss har hon återvänt från det helvete Sverige är femton år framåt i tiden. Där råder rädsla och främlingshat och den som stämplas som Sverigefiende behandlas som nazitidens judar.
Bokens författargestalt, med mor från Gambia och svensk far, ger vika för rädslan och förbereder emigration. Så inser han plötsligt hur oförenligt sammanbundna han och flickan på psyket är. Och att det är hans ansvar att ge henne hopp.
Anyurus "De kommer att drunkna i sina mödrars tårar" tangerar delvis samma genre som Karin Boyes "Kallocain", som kom ut för 77 år sedan. Båda författarna pekar på fasor som öppnar sig om vi ger avkall på det mänskliga och på den enskilda människans ansvar.
Genren bär en risk: att tankestoffet kväver berättelsen. Den får man ta, med tanke på budskapets vikt. I båda böckerna bärs man över de alltför konstruerade passagerna av språk som skimrar.