Görel Cavalli-Björkman låter hennes röst och Isaacs ljuda genom sin bok "Kvinna i avantgardet – Sigrid Hjertén. Liv och verk". Där visar hon hur Sigrid inspirerade Isaac och inte tvärtom. Via bländande bilder kan läsaren själv jämföra paret Grünewalds målningar.
Hjertén var viktig för den framstormande modernismen från allra första stund. Det hävdar Cavalli-Björkman. Redan 1911 skrev Sigrid i Svenska Dagbladet om hur kinesisk och persisk konst påverkade samtidskonsten.
Vid det så kallade genombrottet, utställningar i Göteborg 1935 och Stockholm 1936, tillhörde hon sedan länge de tongivande inom avantgardet. Men först nu dränkte en enad svensk kritikerkår henne i rosor. Hon kallades ”målargeniet” och Isaac ”målarbegåvningen.”
Trots sitt färggeniala friska måleri var Sigrid 1936 en apatisk skugga. ”Jag kan inte måla här”, sa hon, när Isaac hösten samma år skrev in henne på Beckomberga. Där dog hon 1948 efter misslyckad lobotomi. Då var hon sextiosju.
Sigrids och Isaacs son Iván kallar Isaac för Sigrids främste beundrare och hävdar att denne aldrig någonsin utsatte henne för könsdiskriminering. Brevcitat verifierar påståendet. ”Det är ju bara din dom över det jag gör som betyder något för mig”, skriver Isaac.
Sigrid Hjertén föddes 1885 i Sundsvall och växte upp i Stockholm. Modern dog när hon var två och ett halvt år. Hennes styvmor var syster till arkitekt Ragnar Östberg, som såg till att Sigrid fick utveckla sin konstnärliga särart. Men hon var också skarp ekonom.
Bohus-episoden 1923 gick illa åt henne. Där blossade judehatet mot Isaac upp. I tidningen Vidi kallades han ”det berusade lilla judeäcklet”. Han nekades stiga på ett tåg i Bohus sedan han glammat lite. Sigrid ilade till hans hjälp, fick ett knytnävsslag varpå Isaac försvarade henne genom att klippa till konduktören. En månad på Långholmen blev priset för Isak.
Sedan Sigrid mött Isaac bytte hon textilkonst mot måleri och blev liksom han Matisse-elev i Paris och en av mästarens favoriter. Intresset för det textila bestod och hon gjorde till exempel sina kläder till en del av det modernistiska projektet. Cavalli-Björkman antyder att textilintresset kan ha förenat Sigrid och Matisse. Också i hans konst är textilier viktiga.
Isaac och Sigrid var båda expressionister. Hon blev enda kvinnan i den svenska expressionistgruppen De Åtta. Paret delade färgskala, motiv och modell. Sida vid sida målade de och deras äktenskap var i första hand en konstnärspakt.
Isaac hade andra kvinnor. När Sigrid vistades hemma mellan sjukhusperioder sov han och hans elev Märta Grundell, som han senare gifte sig med, i ateljén ovanför Sigrids bostad.
Ändå var det han som blev svartsjuk. När hon skrivit att en tysk bekant kastat ögon på henne svarade han: ”Aldrig … ett sött ord. Istället säger du … att en jävla äppeltysk sitter och glor på dig.”
Det är ett äventyr att via Görel Cavalli-Björkman komma nära Sigrid Hjertén, den aningslösa och den smarta, den ständigt skapande och ständigt övergivna.
1911 skrev hon till Isaac: ”Jag har haft så stora muskelförhårdnader i magen som min knutna hand… Du får därför inte skälla på mig.” Hon fattade inte att Iván växte i magen på henne.
Men grandiost bar hon upp rollen som nydanande konstnär som i Paris och via galleriet Der Sturm i Berlin gjorde svensk expressionism till en del av den internationella modernismen.