Att det över det tidiga nittonhundratalet i Europa, och inte minst här i Sverige, låg en elak stank av förakt för samhällets svaga och på något sätt annorlunda, är inget nytt. Ändå behöver vi ständigt påminnas.
Som genom den bioaktuella filmen "Sameblod" eller Eva F Dahlgrens nyutkomna bok om fosterbarnsindustrin på 20- och 30-talet; "Vad hände med barnen?". Bara genom att minnas, förstå och se samband kan vi, kanske, förhindra att historien upprepar sig.
Mörka krafter stampar redan på farstubron.
Huvudperson i Ingrid Hedström "Gick obemärkt förbi" är komminister Gösta Lidelius som 1935 tjänstgör i Ore i Dalarna. När han besöker kyrkoherdeparet i prästgården talar hans överordnade, den vänlige kyrkoherden Oscar Grape, varmt om den senaste tidens snabba utbyggnad av inrättningar för vård av sinnesslöa. Han talar om rashygien, om vikten av att samhället omhändertar och avskiljer mindervärdiga individer och hindrar dem från att beblanda sig med de friska. Så ger han Lidelius uppdraget att besöka den ensamstående tvåbarnsmamman Maja Spjuth och som kyrkans representant tillstyrka att sonen Jan Ivar, sex år och uppenbart efterbliven, förflyttas från hemmet till en anstalt. Så sker också – mot moderns, Jan Ivars och komministerns egen uppenbara vilja. Efter ett drygt år på Haggården i Hedemora kommer budet att pojken dött i ett av de epileptiska anfall hans outbildade mamma klarat av att hantera i sex års tid.
Gösta Lidelius kommer aldrig över detta med Jan Ivar, och sin egen skuld. Småningom börjar han forska i vad som verkligen hände med honom och andra barn som togs in för "vård". Och långt senare, 1958, skriver han: "Vårdavdelningen för obildbara sinnesslöa ter sig under dessa år som en veritabel dödsanstalt för några av de svagaste och mest utsatta i vårt land."
"Gick obemärkt förbi" är en stilistiskt klangren och oavbrutet fängslande roman från tiden för folkhemsbyggets början. En tid när allt skulle bli bättre, och där de som inte kunde bli bättre skulle gömmas och glömmas. En tid när det inte sågs som något fel att hjälpa det naturliga urvalet på traven och när det i riksdagen öppet förespråkades att samhället för det allmännas bästa måste ha rätten att "släcka sådana liv som består i ohjälpliga och vanskapade idioter...".
Ingrid Hedström, med åtta hyllade deckare bakom sig, avtäcker här med stöd i autentiskt arkivmaterial en mörk del av vårt förflutna. Med starkt socialt patos och människokännedom låter hon en rad levande gestalter träda fram. Lille Jan Ivar som älskade att åka spark. Helga, föreståndarinna på en mindre anstalt som försöker göra det rätta, men som ständigt kämpar i motvind. Manne, kvinnokarlen och rallaren som bygger vägen till framtiden men vars starka nävar till sist blir hjälplösa inför överhetens makt när han tvingas att lämna sin älskade dotter Ingvor till Haggården – där också hon snart tynar bort och dör. Just porträttet av arbetskarlen Manne och hans skam över att ha svikit sin flicka hör till romanens allra starkaste, gestaltat med en empati och samtidigt en saklighet som får skildringen att gå genom märg och ben.
Det här är en rörande, upprörande och viktig berättelse. Jag önskar den många läsare.