Att komma hem ska vara en schlager. Det konstaterade författaren Per Hagman för några år sedan. Men att komma hem är så sällan en schlager. Snarare är det en bitterljuv melodi där känslorna kastas från dur till moll helt utan förvarning. För Eva Zackrisson är att komma hem en Ölandssång. En stenig och torr visa full av känslor och minnen.
Vi har följt Eva Zackrisson genom Kalmars tristessbelagda gator i Tove Folkessons febriga debut ”Kalmars jägarinnor”. I uppföljaren ”Sund” befann hon sig i limbo, på jakt efter en plats och en uppgift. Prövade den stora staden och det stora livet. Prövade vingar. Prövade kärlek. Hittade inte rätt. Hamnade utanför både mening och mål.
Nu är det hemkomst i denna tredje och avslutande bok om Eva Zackrisson. Hon har kanske inte hittat alla pusselbitar ännu. Men hon studerar och börjar finna trygghet och lugn. Börjar hitta en kärna i sig själv. Hon är redo att möta det som fanns, det som formade henne. Redo att möta Öland och dess demoner.
Med universitetsuppgiften att skriva uppsats åker Eva Zackrisson över bron till sin barndoms rike. Hos mormor Stickan är hon hemma. Där har tiden stått still. Mycket är sig likt. Men med Evas nu vuxna ögon blir allt annorlunda. Mormor är plötsligt en annan. Hon är inte bara barndomens trygga pelare, utan också en människa med allt vad det innebär av historia, känslor och hemligheter. En människa man kan dricka vodka och röka vaniljcigariller med.
Tove Folkesson skriver med precision. Musikaliskt. Hon formar sitt språk så intuitivt skickligt. Som i förbigående skriver hon fram det stora i alldagligheten. Så här, när Eva möter sin mamma efter lång tid:
”Hon klappar mig på kinden. Samma svala hand. Torr, utan ringar på. Med korta fina naglar och lena nagelband. Min mamma.”
Eva Zackrisson blir aldrig riktigt tydlig. Efter tre böcker fortsätter hon att vara en gåta på många sätt. Men det är knappast huvudpersonen som är viktig i denna trilogi. Det är snarare språket, relationerna, platserna, härkomsten, och livets märkliga bygge av sköra drömmar och stenhård realitet. Och någonstans har vi alla en Eva Zackrisson i oss och en Ölandssång att nynna på.