Albert Bonniers förlag
Jag fastnar för en scen i Niklas Orrenius bok om Lars Vilks. Orrenius har blivit uthängd av nätskribenten Julia Caesar, som påstår sig ha blivit förföljd av DN-reportern. Resultatet blir en veritabel hatstorm. Inte ens Orrenius barn går fredade från högerextremisternas anfall.
Då berättar Lars Vilks vid en lunch att han fått mejl från Julia Caesar, som är nöjd med det hela. Lars Vilks själv uttrycker uppskattning på sin blogg.
Man anar konstnärens retfullhet, hans försök att testa Orrenius. Ska den balanserade reportern tappa greppet? Hela texten skälver till ett ögonblick.
Scenen är symptomatisk. Vilks provocerande, ständigt undanglidande.
Niklas Orrenius följer honom under ett år, men något svar på vem personen Lars Vilks är får man inte. Vilket heller inte är syftet, men det är också just vad Lars Vilks vill: att ingen vet vad han egentligen tänker.
Allt blir i stället del av projektet Rondellhunden. Den teckning han gjorde av profeten Muhammed i form av en rondellhund 2007 och som efter publicering i Nerikes Allehanda ledde till en upprördhet av stora mått bland många muslimer, också på högsta politiska nivå.
Sedan dess lever Lars Vilks med ständigt livvaktsskydd. Det är en absurd tillvaro. Minsta åtagande kräver förberedelser och polisiära insatser.
Islamisterna vill döda honom. Rasisterna och islamofoberna hyllar honom. SD kramar honom, absurt nog – normalt skulle de ogilla en provokatör och normbrytare av Vilks slag. Vad de uppskattar är förstås att de tycker sig se hans udd riktad mot muslimer.
Konstvärlden och delar av offentlighet ter sig avvaktande, räddhågsen. Av allmänheten vet nog många varken ut eller in.
Orrenius noterar att det finns en tendens i Sverige att tona ned allvaret i hoten mot Vilks. I värsta fall till och med skuldbelägga honom, trots att hoten är uppenbart barbariska och bortom alla proportioner. Och i högsta grad verkliga, vilket visade sig bland annat vid terrorattacken i Köpenhamn 2015 – direkt riktad mot Vilks.
Niklas Orrenius då? Vad tycker han? Han fastnar inte i frågan, utan skriver sin text lugnt resonerande. Med tanke på den sprängkraft som finns i ämnet är det en njutning att läsa någon som kan balansera inte bara två tankar, utan fyra eller fem, på samma gång.
Detta är nämligen inga lätta frågor. Yttrandefrihet till exempel. Ja, den är vi för. Med all rätt. Men, samtidigt: Yttrandefrihetsfrågor bör stötas och blötas, och det är en av de saker Orrenius gör föredömligt, bland annat i ett samtal med före detta JO Hans-Gunnar Axberger. Å ena sidan frihet, å andra sidan ordning och trygghet. Principer att väga mot människors liv. Vilks konst sätter saken på sin spets.
Orrenius bygger en mosaik sjudande av liv. Nedslagen hos de muslimska församlingarna i Örebro och Eskilstuna visar en otäck maktkamp mellan salafister och moderata muslimer. Miljöerna och idéerna behöver verkligen lyftas fram i ljuset.
Det är ödesfrågor för vår tid som Niklas Orrenius behandlar. Om fler ägde något av den klokskap och förmåga till nyansering som denna bok förmedlar vore världen en hoppfullare plats.