Lina Limans bok ”Konsten att fejka arabiska” lämnar mig kluven. Jag börjar med det enkla.
Lina Liman, Linköpingsbo med ett förflutet som journalist på bland annat Corren, nu verksam som redigerare inom mediekoncernen NTM, har skrivit en bok om sitt liv. Hon är en uppenbart skicklig skribent och en modig människa.
Hennes liv har kantats av stora svårigheter. Hon beskriver en tidig känsla av utanförskap. I skolan går det utmärkt, sett till prestationer. Samtidigt växer känslan av att inte riktigt höra till. Det är någonting som skaver.
I tonåren förvärras problemen; en ryggoperation bidrar till att svårigheterna växer. Hon får grava ätstörningar, växande ångest och depressioner.
Så småningom blir situationen henne övermäktig och hon kollapsar. Boken beskriver i huvudsak de sju år då hon var under psykiatrisk vård, periodvis tvångsvård. Det är en diger lista av behandlingar och vårdkontakter hon redogör för. I princip utan något bestående resultat.
Tills hon år 2012, trettiotvå år gammal, ganska slumpmässigt lyssnar på ett radioprogram om autism och i vad som beskrivs som en verklig aha-upplevelse inser att där finns en grundläggande förklaring till hennes spretande problematik.
Därefter har hon påbörjat en mödosam men ändå relativt framgångsrik resa mot ett mycket bättre fungerande liv.
Lina Liman beskriver detta klart och redigt. Det är en viktig bok som ger mycket kunskap om neuropsykiatriska diagnoser och visar hur vården uppenbarligen ibland har väldigt svårt att ge ett adekvat bemötande. Säkert kan den vara till stöd och hjälp för många.
Med facit i hand är det gåtfullt att ingen undersökte möjligheten att autism låg i botten av hennes problem. Tanken fanns hos flera men någon utredning gjordes aldrig. Man kunde förvänta sig bitterhet hos Liman, som under så många år föstes runt i vården. Men hon fastnar inte i det, utan konstaterar att hennes fall nog har givit kunskap för framtiden.
Inte heller ältar hon att hon tidvis hade svårt att få gehör hos arbetsgivaren för sina särskilda behov.
Det finns tillfällen då berättelsen öppnar mot den typen av frågor, men ganska sällan. Vilket kan leda in på det mer problematiska med skildringen. Paradoxalt nog med tanke på det ärliga och öppna anspråket finns en viss slutenhet. Författaren Lina har uttömmande analyser av den sjuka Lina. Men det är som om dessa två, betraktaren och den betraktade, bildar en enhet som inte alltid låter någon mer komma in. Läsaren har inga problem att förstå dramatiken i det liv som beskrivs, men det hindrar inte att läsningen ibland blir lite tråkig.
Kanske kunde Lina Limans språk rentav räckt till en annan typ av bok – en som gestaltar mer än berättar, en som ger mer känsla än förnuft.