Att Göran Sonnevi döpt sin nya mäktiga diktsamling till "Sekvenser mot Omega" känns följdriktigt. Han skriver om sin och människans färd mot döden genom år och ondska och kärlek och de fagraste marker.
Som han alltid gjort låter han politik och filosofi fläka upp sin text så läsaren tvingas in i ställningstaganden och tankebanor.
Han ställer den fråga den ständigt upprepade Kristallnatten borde väcka hos varje enskild människa: ”Längs gatorna / drar hatet - - - / Hur håller jag emot? I / det som är nattens kristall”
När terrorn pressar flyktingströmmar mot Europa ser Sonnevi ”Inne i varje människa en annan ström Hoppet Skräcken Smärtan och den obegripliga glädjen Den vi ser i ansiktena Och hatets början?” ”Vi har att ta emot - - -” säger han. Men också: ”Hur gör vi då?”
Osynligt närvarande är Tomas Tranströmer och andra. Mest närvarande av alla är Kerstin, hustrun sedan 55 år.
Om Kärleken skriver Sonnevi:
”Det är som om vi bara var levande i kärlekens storm Ljusstormen”.
”När jag kan gå till dig / med mitt djupaste mörker / är jag i / kärlekens avgrund”
”Vi ska vara med varandra också i utplåningen”
Han skriver också ”Att för mig är prosan ett specialfall av poesin”, och pekar på att ”det centrala är den rytmiska organisationen av språket”.
I böljande fraser utan punkt strömmar texten emot en med sitt svirr av tistelfjäril och eldsnabbvinge, spov och näktergal. Kardborren står i blom och vårt jordiska paradis blir aldrig skönare.
Så står där plötsligt: ”Idag sista julidagen”. Och med tre ord har Sonnevi slagit in vemodets spik i läsaren; förnimmelsen av sommarens korthet och ”Det branta stupet in i natten och vintern” som förestår.
Fråga på fråga ställs:
”Ska jag få veta vad tid är?”, ”Vad gör vi här?”, ”Vad gör jag av mitt liv?”, ”Vad vill jag med alla dessa blommor och fåglar, människor”. Och inför älskade platser undrar han: ”Sista gången jag såg detta?”
Att ”Uppståndelsen är kontinuerlig”, tycks han viss om och han påpekar att tiden både ”skapar rummet” och ”krossar världen”.
”Sekvens mot Omega? Det är just det, vi kan inte veta Vi ska inte veta Sela” Så slutar boken.
Ordet ”Sela” saknar etymologi. Möjligen kan det betyda ”begrunda”, ”lovprisa”, ”för evigt” eller ”förbindelse”. Det kan kanske vara en uppmaning att låta instrument tiga så att sången hörs.
Detta sista kan tolkas på många sätt. Låt oss hoppas att Sonnevi inte vill ha sagt att han nu överlåter åt oss att lyssna ut mot varat. Vi behöver hans instrument inte främst för det hinsides skull utan för att bli varse människan och den fagra jorden.