Albert Bonniers förlag
Lars Gustafsson planterar en lustig idé i sin roman ”Tennisspelarna” från 1977, att August Strindberg under sin så kallade Infernoperiod i själva verket faktiskt var övervakad och förföljd. Detta enligt en sedan länge bortglömd självbiografisk bok av en kemist, som Gustafssons berättarjag råkar komma över.
Detta fynd skulle vända upp-och-ner på de hyllmeter av Strindbergslitteratur som har försökt reda ut om författaren periodvis var galen, eller om han snarare ägnade sig åt ett litterärt experiment, senare redovisat i romanen ”Inferno”.
Den här idén låter debuterande Marit Furn växa till en hel roman. ”Skuggan” sägs vara en dagbok skriven av kemisten i fråga, Zygmunt Pietziewzskoczsky. Och det måste sägas direkt: det är en osedvanligt lyckad idéstöld, så självklar och elegant att man som läsare blir alldeles glad.
Det historiska sammanhanget följer verkligheten. Platser och kretsarna kring August Strindberg är de faktiska. Således är det i Paris år 1895 som Zygmunt är på ett – tämligen diffust – uppdrag som går ut på att spionera på den svenske författaren som vid den här tiden ägnar sig åt naturvetenskapliga experiment, med storslagna ambitioner.
De är till synes motsatta personligheter. Zygmunt betonar hur intetsägande han är; människor märker honom knappt alls.
Han installerar sig på pensionatet där Strindberg bor. Från rummet bredvid gör han ett litet hål i väggen, som på Strindbergs sida mynnar ut precis i skuggan av ett krucifix och bredvid en spegel – en av många snygga detaljer där enskildheter knyter an till övergripande teman. Vi har alltså ett slags spegelbild av Infernokrisen – August Strindberg är inte längre iakttagaren utan den iakttagne.
De bådas tillvaro blir allt mer sammanflätad och Zygmunt genomför snart själv experiment liknande Strindbergs. Han försöker också påverka författarens tillvaro i olika riktningar – åtskilliga av de ”tecken” som Strindberg nedtecknade får sin förklaring.
Det är lek och litterär underhållning. Men mer än så. Den anonyme Zygmunt får allt skarpare konturer och hans föresats att inte skriva om sig själv hamnar på skam. Tonen blir mörkare, stilen annorlunda, särskilt efter en kärlekshistoria han hamnar i.
Ofta finns ett slags existentiella språng i formuleringarna som påminner om just Lars Gustafsson, som på flera sätt framstår som en litterär själsfrände till Marit Furn.
En fascinerande sak är att historien berättas så att den länge framstår som ganska rimlig. Den är fint återhållen och stilistiskt imponerande. Språket är ledigt och en liten aning – precis lagom – ålderdomligt.
Mot slutet släpper Marit Furn tyglarna allt mer och tar ut fantasins svängar ganska rejält. I mitt tycke övertygar boken mindre då. Kanske fungerade idén bättre till en början än till ett slut.
Hur som helst. ”Skuggan” är med alla mått mätt en mycket bra bok. Som debut betraktad är den närmast sensationell.