Den vassa dialogen rymmer humor. Action är det från sekund ett. Att man börjar tänka på den gamla hederliga, numera nästan skrotade hårdkokta genren, understryks av att Cole struntar i själen; det vill säga de nyanserade personporträtt som blivit självklara i kriminalromaner. Coles kvinnor har bara två egenskaper: De är ursnygga och de är superkompetenta. Och hans hjälte är en hårding. Basta!
Ett undantag finns. Den unge polismannen Edmunds, som knäcker mordgåtorna mitt framför näsan på sina garvade kollegor. Med fin penna tecknar Cole denne valpige smarting, som dränker sig i arkivmaterial tills han nosat upp sanningen, samtidigt som han förgäves försöker hålla sin försummade gravida hustru på gott humör.
Hjälten heter Wolf, tyskans ord för varg. Som ett rovdjur bedriver han polisarbetet. När han kastade sig över en frigiven mördare och försökte döda honom inför sittande rätt gick det illa. Han hamnade på mentalsjukhus.
Åter i selen kallas han till en mordplats i huset mitt emot sitt. Där hänger en makaber varelse med ansiktet vänt mot hans fönster. Den är sammansatt av sex mördade människor. Ansiktet tillhör den man som Wolf försökte ta livet av i rättssalen. De övriga fem som bidrar med bål och extremiteter har haft anknytning till seriemördaren. Det får man klart för sig lite i taget.
Men det räcker inte. Plötsligt dyker en dödslista upp med namngivna personer som ska mördas på angivna datum. Wolf är den siste i raden.
Wolfs undersköna exfru Andrea, som dessutom är journalist på toppnivå, ser till att mordkarusellen får PR i tv-rutan medan dödsklockan tickar.
Självklart är risken stor för att det blir för snurrigt i en roman med så många komponenter. Och det händer.
Men för det mesta kan läsaren hålla jämna steg med den frejdige nykomlingen Daniel Cole, sjukvårdaren och livräddaren som drömt hela sitt liv om att bli författare och nu har blivit det.