Men här tycker jag att själva bokidén är väl krystad. Den är så här: Carl Larsson och Lars Lerin, två akvarellmästare från olika sekler som inte har ett dugg med varandra att göra, makas ihop i samma bok. Där presenteras en del av deras bilder tillsammans med respektive konstnärs brev från olika utlandsresor.
Inget hänger ihop. Mycket lite förklaras.
Låter det könstigt?
Det är det. Lars själv skriver det så bra i förordet: "Det här med Carl Larsson och mig i samma bok, jag vet inte om det är så lyckat".
Han har i stort sett svårt för Carl Larssons måleri, för sött och barnaplutande, bekänner han. Med några undantag, som också finns i boken.
Så varför? Jo, tanken var att Lars skulle skriva en katalog till en utställning med just utlandshälsningar på Sundborn. Av någon anledning blev utställningen inte av. Boken blev det i alla fall... kanske pushade förlaget på? Lerin plus Larsson lika med succé? Och boken är stor, påkostad och ursnygg.
Men jag hade hellre sett två böcker, eller en med bara Lerin. Och gärna med åtminstone platser och år på målningarna, datering på breven, någon fotnot om vem de är till... Lerin och Larsson hugger liksom inte i varandra, deras bilder är ju makalöst fina, men de för ingen dialog, de kompletterar inte varandra, de bråkar inte och de trivs inte ihop.
Jodå, en del av Carls målningar tar andan ur mig med sitt ljus och sina djärva färger. Hans brev till hustru Karin och barnen är kärleksfulla...
Men det är Lars som dominerar och bjuder på svärta. Hans brev, hans lika såriga som träffsäkra noteringar och egenmålade vykort från Grekland och Iran och Egypten är ibland som Hemingwaynoveller i miniformat. Ni som varit på Lars Lerinmuseet Sandgrund i Karlstad har sett montrarna med gammal reselitteratur, anteckningarna, hälsningarna till mamma och pappa. Små konstverk i sig.
Dessutom har han en underliggande humor, inte minst då han desperat letar efter en man, och inser att Stockholm Pride inte var något för honom: "Jag får väl hoppas på bokmässan istället. De flesta homosexuella i Sverige borde väl veta vem jag är vid det här laget. Symbolen för självömkan, desperation och tungsinne inom hbtq-världen".
Men, det är historia, och ressuget är borta, berättar han, sedan han träffade sin man Junior från Brasilien så kommer världen hem till honom.
Vill du läsa något riktigt bra av det sympatiska geniet Lars Lerin? Då rekommenderar jag "En liten konstnär" och "Det tysta köket".