Tre lyckade, vita, heterosexuella par och tre små söta döttrar, välordnade förortsliv och karriärer i stigande. Så hur skulle något kunna gå på tok när de nyrika Vid och Tiffany bjuder in sina grannar Clementine och Sam, och av bara farten också deras vänner Erika och Oliver, till en spontan grillfest i sin extravaganta trädgård?
Jo, det visar sig snart att något kommer att gå väldigt fel.
Clementine och Erika är barndomsvänner, men det är ingen okomplicerad vänskap. Frågan är om Clementine egentligen någonsin velat ha Erika – dotter till en sjuklig saksamlare – till vän... eller om hon bara en gång på sin mammas uppmaning tog sig an den ensamma och försummade Erika, och allt sedan blev vid det. Erika var den som behövde; Clementine var den som snällt, om än inte helt frivilligt, delade med sig av sin normalfungerande familj. Så var det i barndomen, och så, det står snart smärtsamt klart för såväl Clementine som läsaren, är det fortfarande. Men finns det någonstans en gräns för Clementines snällhet? Finns det någonstans ett NEJ?
I växelvis retrospektiv från dagen för den ödesdigra grillfesten och till ett nu, ett par månader senare, rullar Moriarty upp sin berättelse. Den är en spännande och drivet hopkommen historia kring ett relationstema om vänskapens och kärlekens villkor, men mest och framför allt om skuld. Hur kan man gå vidare i ett äktenskap efter en förfärlig händelse, utan att skuldbelägga varandra och sig själv? Hur hanterar man den största skulden av alla?
Liane Moriarty skriver läsvänligt och humoristiskt , och hon går i land med det utan att tappa det fotfäste i allvaret som är grunden för romanen. Det är bra gjort. Även om "Andras vänner" inte är riktigt lika fångande som hennes genombrottsroman "Öppnas i händelse av min död" (2015) är den väl värd att läsas.