Övers: Staffan Söderblom
Norstedts
Sedan åren med Karl Ove Knausgårds ”Min kamp” känner jag då och då en längtan att åter få försjunka i hans omisskännliga språk. Så varje ny bok är en glädje och förväntan.
Nu kommer första delen i ett nytt projekt som visserligen står en bit ifrån ”Min kamp” i omfång men som ändå ter sig ganska anspråksfullt.
Karl Ove Knausgård skriver fyra böcker som riktar sig till hans dotter. Vid tiden för första boken är hon ännu sex månader ifrån att födas. Det är ett slags slumpmässig uppslagsbok där han skriver om olika företeelser, höstmånaderna igenom. Äpplen, grodor, blod, spyor, tystnad, ensamhet för att nämna några bland ett sextiotal.
Varför, kan man med visst fog fråga sig. Knausgård ger själv svaret i en inledning. Det är så lätt att tappa världen ur sikte, skriver han: ”Jag vill visa dig världen, som den är, runtomkring oss, hela tiden. Bara genom att göra det kan jag själv få syn på den.”
I detta skenbart enkla ligger Knausgårds stora dragningskraft. Att fästa blicken på den värld som finns omkring oss är det han lyckas så mirakulöst med när ”Min kamp” är som bäst.
Här lyckas han stundtals, men ofta känns utläggningarna alltför godtyckliga och planlösheten präglar boken i alltför hög grad. Trots den utpekade mottagaren och trots det uttalade syftet kvarstår frågan varför boken egentligen är skriven.
Det finns fina skildringar av det skånska landskapet, Knausgårds hemmiljö sedan några år. Stycket som handlar om ögon och allt vad den mänskliga blicken kan innehålla tycker jag är vackert skrivet, om än inte originellt tänkt. För att ta några bra exempel.
Kapitlet om toalettstolen, å andra sidan, tycker jag är rätt tomt, nästan fånigt.
Kort sagt. Knausgård blandar och ger och jag ska erkänna att ovan nämnda längtan inte är helt ogrumlad vid tanken på tre delar till i samma stil.