Övers: Jan Stolpe
Albert Bonniers förlag
"It’s the economy, stupid!", är en ofta citerad fras med ursprung i Bill Clintons presidentvalskampanj 1992.
Åsne Seierstad ställer frågan varför två norska tonårstjejer frivilligt lämnar allt för att ansluta till IS i Syrien. Svaret kan kokas ner till en travesti på ovanstående: It’s the religion, stupid!
Det är ett illavarslande svar. Hos flickorna finns inget av det som ofta spelar in när ungdomar från väst reser till Syrien. De är inte på glid i samhället. De går i skolan, umgås med kompisar, lever vanligt norskt ungdomsliv.
Ändå väljer de att gå allt djupare in i religionen och anammar dess stränga regelverk som alltmer begränsar det liv de nyss levde. De böjer sig frivilligt för det massiva kvinnoförtrycket, för att ta ett av de mer svårbegripliga inslagen.
Det tycks alltså som om det är islams idéer i sig som lockar, i en djupt konservativ och extrem form.
Många frågor väcks längs vägen. Hur ska skolan hantera en elev som kräver att få be fem gånger om dagen till exempel? Och som plötsligt klär sig i niqab, med bara ögonen synliga.
Central i systrarnas stegvisa radikalisering är en koranlärare, i boken kallad Mustafa. Han anlitas av familjen för att undervisa flickorna. Med honom verkar den destruktiva utvecklingen ta fart på allvar.
Episoderna med Mustafa är samtidigt problematiska. Det är svårt att förstå varifrån Seierstad hämtar materialet till de levande scener hon målar upp. Han har inte ställt upp för intervju och undervisningen var sluten.
Liknande problem finns med flickornas pappas, vars berättelse ofta är grundläggande för boken. Exempelvis vid ett fritagningsförsök i Syrien, återgett helt efter hans ord. Skildringen är dramatisk som en actionfilm, mycket spännande. Men var det verkligen så det gick till? Det är omöjligt att veta.
Ett annat problem ligger i själva förloppet. När flickorna, helt chockartat för omgivningen, reser till Syrien försvinner de också i hög grad ur sikte. Undantaget är sporadiska chattmeddelanden till främst den hemmavarande brodern. Det är en märklig och fascinerande konversation som rör sig från politik och religion till vanligt syskonsnack, generöst citerad i boken. Så här kan det låta:
"Jag lovar dig att IS kommer att försvinna från Mellanöstern."
”Och jag lovar dig att de kommer att stanna. Ismael det här kan verka lite random, men har du snyggat till håret på din bild?”
”Hahahah. Ja. Lite. Nejdå. Massor av gel.”
”Not bad not bad.”
Ganska stora stycken av bokens senare del beskriver mer allmänt utvecklingen i Syrien, och stundtals känns huvudärendet, systrarnas öde, avlägset.
Som helhet lämnar mig boken kluven. Den gläntar på dörren till ljusskygga muslimska miljöer som absolut bör belysas mer. Läsningen är ofta fängslande. Men för en djupare förståelse av jihadismens drivkrafter når inte Seierstads metod så långt.