Övers: Rose-Marie Nielsen
W&W
När ett par går i familjeterapi är det vanligtvis en av dem som minns medan den andre till varje pris vill glömma. Det handlar om gamla oförrätter, svek och kränkande ögonblick. Den som blivit utsatt kommer ihåg varje detalj, den anklagade partnern trevar förgäves i sitt minne efter samma händelse. I varje konflikt, stor som liten, är frågan om minne och glömska en viktig fråga.
Kring detta tema har Kazuo Ishiguro byggt ett mäktigt epos ”Begravd jätte”, men i en helt annan tid. Det är 500-tal i det land som en gång ska bli England. Romarna har sedan länge lämnat ön. Konflikterna står nu mellan den ursprungliga befolkningen och saxarna.
I ett dimmigt landskap rör sig människor med osäkra planer. Dimman kommer från en drake och den orsakar glömska hos människor. Ett äldre par bryter upp från sin by för att söka sin son. Minnet av honom är trevande och målet för färden vagt. På vägen möter de en ung pojke och en krigare som ska besegra draken.
Där finns också en av kung Arthurs riddare i samma ärende, till åren kommen och med en patetisk framtoning som vore han Don Quijote. Alla har de på något sätt tidigare mötts, men glömskan håller deras gemensamma historia på avstånd.
Kazuo Ishiguro skriver inspirerad av legenden om riddarna kring runda bordet och även Beowulf. Två krafter spänner sig mot varandra. Att minnas oförätten och att bevara den i glömska.
Detta drama gestaltas såväl mellan folkstammar som hos två individer. Vad var det egentligen som inträffade med sonen, varför försvann han? Vem vinner på att dimman från draken håller människan i glömskans grepp? Är det bättre att det förgångna får vara glömt? Måste vi hämnas i det ögonblick vi minns?
Den mystik och känsla av fantasy som växer kring berättelsen balanseras av etiska frågor och en djup känsla för tragedin i alla mänskliga relationer. Historien är full av stickspår – den skaver, oroar och överraskar. Som legend blir den plågsamt närgången i sina många symboler. En högst välkommen återkomst av Kazuo Ishiguro.