Atlas
I sin första bok ”Putins folk” reste Kalle Kniivilä runt i Ryssland för att bättre förstå Putins popularitet. I sin andra ”Krim är vårt” åkte han till Krimhalvön efter Rysslands annektering.
Kniivilä gör alltid ett imponerade journalistiskt arbete, fakta kollas noga. Men han är också intresserad av attityder. Hur kommer det sig att en auktoritär ledare som Putin är så populär? Varför detta viftande med ryska flaggor? Idéer som ter sig märkliga på håll, kan, om de sätts i ett sammanhang, bli förståeliga. De här gäller förstås inte hur långt som helst. Kniivilä är bra på att lyssna, men i ”Krim är vårt” fick åtminstone jag intrycket att den nya ryska patriotismen stundtals stod honom upp i halsen.
I "Sovjets barnbarn" har Kniivilä begett sig till Baltikum för att berätta om de ryssar som bor där. Någonstans i bakgrunden finns två frågor: Är ryssarna i Baltikum en förtryckt grupp? Eller är de före detta kolonisatörer som är mer lojala mot Kreml, än mot de länder de lever i?
Kniivilä åker buss genom Estland, Lettland och Litauen. Ganska snart står det klart att själva begreppet ryssar är problematiskt. Många av de ryssar han pratar med är födda i Baltikum eller har levt större delen av sina liv där. En del kom dit, inte från Ryssland, utan från andra delar av Sovjetunionen. Och förstås, många kom under Sovjettiden.
Det som förenar ”ryssarna” i Baltikum är språket. Många äldre talar ofta inte lokalspråket bra och har därför aldrig kunnat bli medborgare. Estland och Lettland kräver att man kan språket för att få medborgarskap, medan det inte är nödvändigt i Litauen.
Resonemanget från statens sida går ut på att man vill ha lojala medborgare. Ryssarna ses som före detta ockupanter. Om de fick rösta skulle kanske Kreml få inflytande över politiken?
Många ryssar känner sig diskriminerade och illa behandlade. Flera av dem Kniivilä träffar menar att det är svårare att få jobb även för de ryssar som kan de lokala språken och som har medborgarskap.
"Sovjets barnbarn" tydliggör de konflikter som finns i de baltiska länderna. Båda perspektiven är möjliga att begripa. Och flera av dem Kniivilä pratar med, både balter och ”ryssar”, kan förstå varandras sätt att se på historien.
"Sovjets barnbarn" är genomarbetad, full av eftertanke och innehåller fina bilder från Baltikum. Det är bara att hoppas att Kniivilä fortsätter att berätta om Ryssland och ryssar, få gör det bättre än han. Och det finns ju många platser kvar att resa till, Kaukasus, Centralasien eller varför inte Sibirien?