I förra volymen träffade vi Patrick Melrose som misshandlat barn, som ung drogmissbrukare vid begravningen av den förhatlige fadern och som tillnyktrad vuxen. I den här avslutande romandelen lever Patrick familjeliv med två barn. Det är spännande att i inledningen se en spegling av Patricks inre liv återkastas i hans sons inre liv, lika intelligent som Patrick själv var i den åldern, men skyddad mot den grymhet som Patrick utsattes för av sina föräldrar. Eller?
För inför läsningen av den här boken, när man förstod att Patrick själv skulle bli far tänkte man naturligtvis på hur han själv skulle bli som pappa. Kan han skänka trygghet i sin egen familj? Författaren prövar givetvis detta, om denna Patricks jäkliga kombination av både arv och miljö sprids vidare till nästa generation. Man är fastnaglad vid ödesdramat, imponeras oerhört av författarens förmåga att fånga karaktärernas spleen och de svartaste av sarkasmer, av beskrivningen av den envetenhet flera av dem är fångade i, att de tycks för evigt intrasslade i besvikelser och oförätter från förr. Hur Patrick, med den vad man hoppas, bästa vilja i världen misslyckas med att skapa trygghet i sitt eget liv, lämna elände och missbruk bakom sig. Det är hjärtskärande att se hur han fastnat i rollen som förorättad son och försöker hjälpa sin korkade mor och få hennes kärlek.
Liksom i den första delen är det så njutbart att läsa den makalösa dialogen, frossa i bläcksvarta sarkasmer, uppröras över karaktärernas brister och ömma för deras längtan. Den här sviten ska vara självbiografisk. I så fall får man gratulera Edward St Aubyn dubbelt: dels till att ha överlevt en sådan grym uppväxt, dels till att ha skänkt världen denna fantastiska svit.