Först nu är han dock helt tillbaka i den stil och särart som präglade ”Min kamp”. Det är i tredje delen av den serie böcker som har fått namn efter årstiderna och som är formulerade som ett brev till hans dotter. I motsats till de två föregående som är ett slags subjektiva uppslagsböcker är den här en sammanhängande text. Återigen skriver han sig fram till det alldeles speciella flödet, där allt med till synes självklarhet omfamnas av texten.
Här är dottern tre månader gammal, parets fjärde barn. På sitt karaktäristiska sätt rör sig Knausgård sömlöst mellan olika tidsplan, men i huvudsak utspelar sig boken under en period i familjens liv på Österlen då barnens mor drabbas av svår depression och också hamnar under vård.
Karl Ove Knausgårds kamp handlar den här gången om att hantera den situationen. Som få andra – om någon – författare skriver han om vardagen, om tvätt, disk, städning och allt som hör till familjelivet. Det är en aspekt, att ensam ta hand om allt sådant med en sjuk fru.
En annan är hans kamp att hitta ett förhållningssätt, han slits mellan ett behov av att visa ömhet och ge omsorg och insikten att den omsorgen riskerar att bli helt uppslukande. I stället stålsätter han sig, håller ett avstånd och försöker hitta styrkan där han kan.
Karl Ove Knausgård är den mest livsbejakande författare jag vet – hans texter är så oerhört öppna mot världen. Genom den här boken ljuder en ton av om inte desperation så i alla fall rädsla, oro – som gör den starkt gripande.
Han är en författare som söker sig mot litteraturens gränser. Här gör han det i ovanligt hög grad – frågan är om han över huvud taget har skrivit så utlämnande tidigare. Och då inte i första hand om sig själv utan om sin sjuka hustru, barnens mor.
Får man göra så? Borde mänsklig hänsyn gå före litterärt skapande? Frågorna berör grunden för hela Knausgårds författarskap och ställs här på sin spets. Inte minst med tanke på barnens betydande plats i boken.
Jag vet inte svaret, annat än att som litteratur är det oemotståndligt.