Albert Bonniers förlag
I Lars Gustafssons sista diktsamling, färdigställd strax före hans död i april i år, saknas de klara färgerna. I den första dikten möter vi snö och skuggor. Längre fram ett öde landskap. Nämligen det västmanländska, så ofta skildrat av Gustafsson. Men nu härjat av eld, vilket är en rent faktisk omständighet. Stora delar av det Gustafssonska landskapet föröddes i den väldiga skogsbranden 2014.
Ganska typiskt får nu också det nya landskapet glida in i Lars Gustafssons poetiska universum, som alltid konkret och igenkännbart:
I min livstid blir det ingen
vandring mera över åsarna
till den fabelaktiga Hörendesjön.
Men kanske i någon annans livstid,
som skall erinra sig då,
att något eller några skall ha sagt
att här fanns en gång
en gammal skog
med helt andra träd.
Men det var länge sedan.
Redan.
(ur Saknaden efter Väster Våla kyrkoskog)
Landskapsskildringarna vetter mot någonting annat. Dimman och tystnaden närmar sig också i en existentiell mening. Påfallande ofta är det grått i dikterna. ”Tro mig!”, utropar diktjaget, ”Denna gråhet / börjar se ut som ett påstående”.
Gråhet präglar för övrigt också bokens kongeniala formgivning, signerad Eva Wilsson. De sista tomma sidorna övergår långsamt i allt mörkare grått.
Den nattliga timmen mellan 3 och 4 åberopas flera gånger, tiden där:
man ett ögonblick kan ana
hur det vore
att inte alls vara den man är.
Och inte heller någon annan.
(ur Ur nattens mitt)
Jag tycker mycket om de här vackert vemodiga dikterna, som förskjuter tyngdpunkten i en i viss mån ny riktning.
Vid sidan av dessa finns nostalgiskt tillbakablickande dikter och mer filosofiskt präglade. De känns mindre angelägna inom dessa pärmar och som helhet är det här nog inte en av de Lars Gustafsson-böcker som kommer att leva längst.